En horas tacktal

juni 22, 2010

Jag skulle vilja tacka alla mina trogna besökare som fortsätter att titta in i väntan på att jag ska återvända till bloggscenen.
Jag vill också tacka mina tillfälliga besökare, som till exempel dagens besökare som hittat hit genom att googla:
”nattfjäril aka hora”
”linda bengtzing är en +hora”
”för alla oss som alltid tittar lite ängs”

Jag vill också tacka gårdagens besökare som letade sig in genom dessa googlingar:
”hårt tonårsknull”
”nattfjärilar med ögon”
”vackraste hora”

Poesi för en nattfjärils ögon.
Det är ni som gör det mödan värt.

Annonser

Happy ending

juni 16, 2010

”Döden är varm, inte kall”
Tanken slår mig så fort jag slitit av mig den smutsiga t-shirten som tjänstgör som stranduniform och blottat min blekfeta kropp för den som vill se.
Det är 30 grader och vinden vägrar ge mig den respit jag så gärna vill ha.
Och så desperat behöver.
En dryg timme ligger jag där.
Svett blandas med solkrämen jag smort på.
En cocktail av dofter då sandstekt hud möter saltsänkt hav.
Små rännilar av sand letar sig ner på min handduk, söker sig fram till min mage, min rygg, mina armar, mina ben.
Jag suckar och vänder mig om.
Fortsätter kampen mot vädret.
Det här slaget är förlorat, det känner jag i huden.
Men kanske, kanske kan jag vinna kriget.
Bara jag inte ger upp.
Då kommer hon.
Solen bländar mig, men jag kan höra hennes släpiga steg närma sig den lilla del av stranden jag inmutat, förklarat min egen.
Flipflopsen sliter upp sanden, skickar den i kaskader både framåt och bakåt.
Jag sätter på mig solglasögonen.
Hennes slitna jeans sitter tajt på de smala benen.
Hello Kitty-tröjan smiter åt kring naturligt fasta bröst som gungar för varje steg.
Den gula huden har sedan länge antagit en nyans av valnöt.
Slitsarna till ögon, det korpsvarta håret, tydliga tecken på att hon inte hör hemma här.
”Öknens skepp är inte kamelen, det är hon”, tänker jag medan jag samlar saliv för att väcka min torra hals till liv.
Så kikar hon fram under kepsen, ler ett falskt leende.
Håller fram en papperslapp med priser.
– Hello, you wan’ massage?
Jag tittar på henne.
– Jag ligger här i en blandning av min egen svett och sololja. Sanden täcker min kropp, river i mitt rödbrända skinn, och du frågar om jag vill att du ska gnugga mig sanslös i 30 graders värme? Vafan tror du själv, din dumma hora?
Hon tittar på mig. Förstår inte ett ord.
Väntar.
Jag viftar bort henne.
Det spelar ingen roll vad jag säger.
Imorgon kommer hon att komma fram igen.
Hålla fram lappen med priser.
Ställa samma fråga.
– Hello, you wan’ massage?
Och jag kommer att sucka.
Svara.
Vifta bort henne.
Igen.

En natt utan fjäril

juni 9, 2010

Jag ser redan besvikelsen i era ögon.
Dök Nattfjäril upp bara för att försvinna?
Var han bara en dröm, en idé om en fritt samhälle där civilisationens fernissa sedan länge flagnat?
Nej.
Jag är här.
Men de kommande veckorna kommer mitt bloggande att vara sporadiskt.
Jag ber er ha tålamod. Att ändå titta in här ändå med jämna mellanrum. Säga hej.
Visa att ni saknar mig.
Snart är jag tillbaka. Det har ni mitt ord på.
Men till dess bjuder jag er  farväl.

Förtydligande

juni 8, 2010

Tidigare inlägg möttes av en fullständigt läsarstorm och några horor var extra vänliga och poängterade att jag var dum i huvudet som inte visste vem chefredaktören för Bang, ett fanzine för arga tjocka, arga tjejer, var.
Det är fel.
Jag visste visst vem hon var.
Jag kan ju för fan googla.

Söndag kväll

juni 7, 2010

Det är en vacker kväll.
En sådan där som man inte vill kasta bort.
En kväll man vill minnas om fyrtio år. Doften av syréner, det varma sommarregnet som faller från knappt synliga moln på den blå himlen.
Vackra kvinnor i vackra kläder.
Ett hungrigt hångel i Kungsträdgården på vägen hem.
Kläder på mitt hallgolv.
En ängel mellan mina lakan.
Jag bestämmer mig för att gå ner till city.
Prata.
Flirta.
Andas.
Kön till Utecompagniet är lång.
Full av förväntansfulla horor.
Tajta toppar spänner åt över artificiellt augmenterade bröst.
Korta kjolar ur vilka långa, brunbrända ben skjuter ut som rötter från himlen.
Glittrande ögon ur vilka nattens hemligheter kan läsas av den insatte.
Alla ser på mig när jag går förbi kön. Jag tittar tillbaka.
Det är balsam för min ensamma själ, en brunn i den känslomässiga öken som präglar mitt liv.
En kvinna i svart klänning med halterneck och kroppen att bära upp den kollar på mig och tittar snabbt bort. Lite för snabbt.
Jag ler mot henne när hon återigen vänder sig mot mig.
Hon ler tillbaka.
– Vi ses där inne, säger jag lågt, men bestämt innan jag fortsätter att gå mot ingången.
Vakten, en man av sedvanlig dörrvaktsstorlek och pondus, kliver fram för att stoppa mig.
Men ikväll går han bet.
Som medlem i patriarkatet kan jag göra vad jag vill.
Gå förbi köer när jag vill.
Tjäna hur mycket pengar jag vill.
Lägra en oskuldsfull blondin från Smedjebacken med modelldrömmar om  jag vill.
Ty riket är mitt.
Och makten.
Och härligheten.
I evighet.
Amen.

Dagens feminism

juni 5, 2010

Få ämnen berör mig så lite som feminism.
Jag tycker att det finns viktigare saker att fokusera på.
Som om Scarlett Johansson någonsin tänker göra en full frontal i en film.
Om jag ska klippa den där turksnubben som alltid blänger så förbannat när jag fönstershoppar mobiltelefoner.
När de ska sänka priset på lösgodis till 3:90 igen.
Det betyder inte att jag inte är medveten om kampen. Tvärtom.
Alltså, jag tänker på feminism ganska ofta.
När jag ser ett par välformade bröst.
En fast liten röv.
Långt hår som dansar i sommarbrisen.
En platt solbränd mage.
Det sägs att män tänker på feminism flera gånger i minuten.
Ja, om man inte är bög då. Då kallas det sex istället.
Aftonbladet korar den nya tidens feminister. Tjejer som står upp för sina mänskliga rättigheter. Som tar över kampen som inleddes av kvinnor som Fredrika Bremer och Sophie Adlersparre.
Idag ser feministerna annorlunda ut.
Arga tjejer som bloggar.
Ritar lite.
Startar grupper på Facebook.
Ni vet, åtgärder som verkligen betyder något. Som när Anton Abele, en 17-årig Messias i ett mobboffers kropp, startade sin antivåldskampanj på Facebook och genom den stoppade allt oprovocerat gatuvåld bland medelålders offentliganställda som aldrig lyft näven, och för det fick priset som Årets Hora.
Ibland tar feministtjejerna ord som fitta, kuk och hora i sin mun. Kanske gör de det även bokstavligen, det vet jag ingenting om.
Men de svär mycket. Visar att de är som karlar.
Fast kvinnor.
En skillnad som ska utjämnas.
Fast finnas kvar.
Jag förstår inte riktigt hur de vill ha det.
Om alla klyftor, skillnader och missförhållanden skulle de ju inte vara arga tjejer som tar plats.
Då skulle de bara vara arga personer som tar plats och ingen gillar en surkart.
Det börjar faktiskt bli lite tröttsamt.
”Vi vill inte vara arga. Men det behövs”, säger de medan de går till banken och hämtar sina bloggpengar för att köpa en ny väska från Louis Vuitton.
I helvete heller säger jag.
Man kommer längre med ett leende.
Och ett par schysta bröst.
Och en tajt röv är aldrig fel heller.
” Jag vägrar att låta mig definieras eller begränsas av det faktum att jag saknar penis. Det är inte alltid lätt, jag måste anstränga mig för att inte ta hänsyn till alla de förväntningar och krav som ställs på mig som kvinna.”, säger Annika Marklund.
Jag tror inte att Kissie låter sig begränsas av det faktum att hon saknar penis heller.
Och hon är Sveriges största bloggerska.
Det är inte Annika.
Annikas samhälle verkar jobbigt att leva i.
Ett samhälle där man måste gå och tänka på krav och förväntningar hela tiden.
Så Annika, Lisa, Hanna, Gudrun och ni andra.
Nu släpper jag alla förväntningar jag inte vetat att jag haft på er. Löser er från kraven jag aldrig vetat att jag ställt.
Spring vilda under sommaren.
Känn gräset kittla under fötterna.
Låt doften av nyslaget hö fylla näsborrarna.
Bli fulla på rosévin och Dagens.
Dansa barfota på fjärran stränder.
Låt er förföras av män med bara förnamn och gyllene hud i månens sken.
Då ska ni se att det där gått över till hösten.
Känns det lite bättre nu?

Den nya pesten

juni 4, 2010

En farsot har drabbat Sverige.
Värre än fågelinfluensen.
Värre än svininfluensan.
Värre än Anna Anka.
De flockas i gathörn, gallerior, stationsbyggnader.
Smittspridare och farsot i ett.
Unga, lismande, med orubbligt självförtroende.
Med falska leenden attackerar de alla som går förbi.
Pensionärer med månader kvar att leva luras på den senaste smartphonen med obegränsad surf för en halv pension i månaden.
Kvinnor låter sig lockas av de vackra männens smicker.
Unga grabbar förförs av vackra, lika unga tjejer.
”Kanske får jag ligga om jag köper en Iphone. Jomenvisst, verkar hon inte lite imponerad?”
Fet chans, dumjävel.
Giriga råttor och korrupta gamar.
Idag är det en lång, kraftig invandrarkille som leder kohorten av nasare.
Hans bakåtslickade hår glänser i det kalla lysrörsskenet.
Den svarta pikétröjan smiter åt om välbyggda armar.
Han är ung, stark, en alfahanne i vardande.
Nu ska här tjänas pengar. På laglig väg. Inte som de andra förortsblattarna. Nej, smartare än alla andra. En surfare på kapitalets våg.
Han tar sats för att genskjuta mig innan jag når de räddande skjutdörrarna till tunnelbanan som markerar området som off limits.
– Hallåvadringerdumedförtelefonbolagidag? hasplar han ur sig mellan två steg.
– Det ska väl du skita i, din jävla säljhora, replikerar jag.
Hans leende dör bort. Blicken blir svart. Det rycker lite i kinden.
Innan han hinner säga något är jag borta.
Jag känner blickarna bränna i ryggen.
Skrattet bubblar inom mig.
Idag är en bra dag.