Tangentbordshora

juni 23, 2007

Vilken tangent jag an trycker pa sa blir det inte som jag tankt mig. Forbannade araber, tanker jag innan jag sansar mig.
Andas.
Horabloggen tar semester en och en halv vecka till. Sedan lovar jag att rapportera om:
Att de tunisiska hororna egentligen ar ryska.
Att feta tanter med hangbrost har upprort mitt estetiska sinnelag.
Att de varsta semesterhororna ar de par som letar efter andra par att tillbringa varje minut av den vardefulla semestern.

Annonser

SMS-hora!

juni 19, 2007

Jag hinner knappt lägga ner mobilen förrän det piper igen.
"fridhemsplan"
Vadå "fridhemsplan"? Vad fan innebär det? Jag frågade ju när och var vi skulle ses. Nu tvingas jag skicka ytterligare ett sms och be om ett när. 69 öre åt helvete. Bara för att den förbannade sms-horan inte orkar skriva mer i sitt sms. Och Fridhemsplan är stort, ska det vara så svårt att specificera exakt var vi ska ses? Eftersom jag glömde be mottagaren ge en bättre lägesbeskrivning kommer jag förmodligen att behöva ödsla ytterligare 69 öre på den jävla idioten.
Jag funderar på vad som ligger bakom de korta svaren. Kommer fram till tre troliga skäl.
Lathet
Dumhet
En känsla av obeskrivlig njutning varje gång telefonen ringer.
Kanske är det en kombination.
Det finns en könsskillnad här. Män inser att de har 160 tecken på sig att överföra sitt budskap så klart de bara kan. Plats, tid och övrig relevant information bakas in för att ge en heltäckande uppdragsbeskrivning i ett enda enkelt hanterbart sms.
Det fattar inte sms-hororna.
De tror att det är en lek. En kamp om vem som är uthålligast.
Vem får sista ordet?
Jag får aldrig sista ordet. Mot en människa med outtröttlig tumme, ett innehållsfattigt liv och en förmögen far finns det inget man kan göra.
Jag kapitulerar. Stänger av mobilen.
Och skiter i sms-horan.
Ensam står hon och väntar någonstans på Fridhemsplan. Kanske var det jag som fick det sista ordet ändå.

Semesterhora 2

juni 19, 2007

Jag kan inte låta bli att leka med min nördighet.
Stjärndatum: Trehundrafyrtioåtta, niohundrasextiosex.
En upptäcksresande i Leif Ericsons, Hernán Cortez, Neil Armstrongs och Jean-Luc Picards fotspår. Det är så jag ser på mig själv inför min stora resa. Imorgon bär det av till Tunisien.
De tusen horornas land.
Men det jag ska undersöka är inte de inhemska hororna, även om jag naturligtvis förväntar mig att få se åtminstone en eller ett par av dessa sällsynta barhoppor.
Nej, mitt uppdrag är att dokumentera varför våra svenska horor flyttar söderut på sommaren. Deras kost, deras resrutt och deras parningsvanor – allt ska noteras i min svarta anteckningsblock jag köpt på Designtorget. De har väldigt fina grejer där.
Min karta över landet är redan full av knappnålar där jag märkt ut var de svenska hororna har setts. Röda knappnålar för de upp till 18 år. Gula för de mellan 18 och 25. Röda för de mellan 26 och 30. Och svarta för alla äldre.
De tycks samlas i stora flockar längs kusterna, ett tydligt tecken på att de behöver en riklig tillgång på skaldjur, fisk och annan havslevande föda. Kanske gillar de smaken. Kanske behöver de saltet för att blomma ut.
Min handledare har bett mig att försöka komma så nära jag bara kan. Svenskhoror är en vaksam art som reagerar snabbt på allt som kan läcka ut här hemma.
Men jag har en lösning.
Absolut.
En flaska av den äkta varan.
Till hösten ska jag disputera vid Lunds universitet. Jag hoppas jag har tillräckligt med underlag för min uppsats. Det här är den första resan av flera. Costa del Sol, Kos och Ibiza. Vad förenar dessa öar? Trots att de är till synes helt olika häckar semesterhororna där.
Jag kan inte ge mig förrän jag hittat den gemensamma nämnaren. Det svär jag.
En dikt av den finlandssvenska poeten Edith Södergran gör sig påmind.

"En fågel satt fången i en gyllene bur
i ett vitt slott vid ett djupblått hav.
Smäktande rosor lovade vällust och lycka.
Och fågeln sjöng om en liten by högt uppe i bergen,
där solen är konung och tystnaden drottning
och där karga små blommor i lysande färger
vittna om livet, som trotsar och består. "

Låt mig tolka den för er i modern tappning:

"En semesterhora tog det lugnt i Sverige
som är täckt av snö och isolerat av ett grått jävla inlandshav.
När gräspollen infekterade näsa och mun.
Semesterhoran stönade fram sin längtan om partystäder
där neonljusen lyser hela dagen och ingen håller käften
och där färggranna piller gör en kåt och glad,
berättar hur skönt det är att bli påsatt av en marockansk bonde."

Möt mig, din hora!

juni 18, 2007

Ett otäckt mail har hamnat i min inbox. Det är konferensdags, men inte av den trivsamma sorten som inkluderar gratis sprit, hotellnätter och obskyra lekar i en skogsdunge. Nej, det är internutbildning på gång.
Jag minns den senaste och ryser till.
En mässande tjej, powerpoint och ett ämne jag skiter i. Kan det bli bättre?
Den här gången ska vi få lära oss om värderingar. Som om jag inte redan kan allt. Ända sedan barnsben har jag blivit tvångsmatad med dem. Det är inte okej att säga hora. Man får inte slå dem som är svagare. Man får inte proklamera att killar är liiite bättre än tjejer.
Jag ser mig om. Möter den lyckliga blicken hos min kvinnliga kollega. Det vilda håret lockar sig runt den långa halsen.
Jag vet vad hon tänker.
Fram med de blå gummisnoddarna hon köpt i 100-pack på Akademibokhandeln. Tvinna ett tiotal runt min pung, "Det gör inte så ont på det sättet". Sedan ska hon ta fram sin svarta sax för vänsterhänta, som ligger exakt fyra millimeter till vänster om hålslagaren som ingen får röra. Snipp snapp. Ännu en man har förlorat sin stolthet.
Men jag har lurat döden förut. Som den gången jag kastade sten på bilar från en bro och en argsint man stannade efter att vi repat taket på hans gråa Skoda. Eller när jag fick halsfluss och inte kunde äta annat än Big Pack Vanilj Light, med skivad banan, maränger och chokladsås.
Så jag förbereder mig.
Printar ut några sidor högkvalitativ porr som jag varsamt viker på mitten och lägger in i mitt anteckningsblock. Sätter mig längst ut på höger sida så ingen kan se att jag har min Ipod i det öra som inte vätter mot de andra. Bunkrar upp med två äpplen jag tagit från avdelningens fruktkorg, trots att man bara får ta en frukt om dagen.
Föreläsningen går ovanligt fort.
Efteråt kommer min kollega fram till mig. Den långa gestalten har något hotfullt över sig. Som en vandrande horpinne på väg att slakta ett oskyldigt salladsblad. Förmodligen har hon sett att jag har något fridfullt i blicken. Hon kan vädra det, som en rynkig blodhund.
– Kan vi kanske ta en snabb avstämning?
Jag rycker på axlarna.
– Bara se så att allt är på banan?
Jag vänder mig om demonstrativt. Försöker skärma av henne. Men hon ger sig inte. Rycker i armen.
– Du kanske har några puckar du vill bolla över till mig?
– Nej, inte direkt.
Innan hon hinner reagera vänder jag på klacken. Greppar tag i mitt skrev. Utstöter ett "wohaa". Sedan springer jag raskt därifrån.
Slaget är vunnet.
Men kriget är långt ifrån över.

Brevet

juni 18, 2007

Idag fick jag ett brev. Det var ovanligt, jag brukar inte få brev.
Men idag fick jag ett.
Ett litet rosa kuvert med en svag doft av Axe Africa, eller om det var Mum roll-on. Inuti låg ett litet vitt brevpapper med en blek måne och några stjärnor i bakgrunden. Med sirlig handstil hade han präntat ner två rader.
"Vem är du?"
"Ronnie"
Jag vände på papperet. På baksidan hade han ritat en liten figur med kulspetspenna, jag tror att det var en teddybjörn, men det kan också ha varit en hora.
Jag luktade på brevet. Djupa andetag. Näsan fylldes av pojkdrömmar.
Hur visste han, vem hade skvallrat, tänkte jag.
Vad spelade det för roll? Äntligen hade jag fått ett brev. Från Ronnie. Jag kände att vi på något sätt hade kommit varandra närmare.
På Gallerix köpte jag en glasram av samma modell småungar brukar sätta in sina 50-kronorsaffischer i. Jag pulade in brevet under glaset. Det blev lite skevt, men det gjorde inget.
Nu hänger beviset på min och Ronnies kontakt ovanför min säng.
Ronnie.
Jag.
Ett rosa brev.

Sånghoror

juni 17, 2007

Regnet tvingar oss ner i tunnelbanan. Som dränkta katter står vi där, väntar på tågen som ska låta oss slippa undan väder och vind.
Men vi kommer inte undan sånghororna.
De där femtonåringarna som alltid förpestar resorna genom att våldta våra trumhinnor med skönsång. I bästa fall. I värsta fall bjuder de på en kakafoni av gälla röster som till och med skrämmer de rumänska tiggarna. Men det finns ingenstans att ta vägen. Vi är inlåsta i dödens väntrum. På väg till Fruängen.
Jag tittar ut genom fönstret, bläddrar i min Aftonbladet för att se om Ronnie skrivit någon ny krönika, vrider upp min Ipod till max. Oljudet tränger sig ändå på. En ljudmässig ebola som infekterar och bryter ner alla i närheten.
Estettjejer.
Med högerhanden på hjärtat, den vänstra viftande som en taktpinne och slutna ögon sjunger de så vackert de kan. Omkring dem sitter andäktigt lyssnande tondöva kamrater.
"Fan alltså, du är så jääävla bra."
Jag kan se hur estethoran njuter av uppmärksamheten. Hon svarar aldrig utan stämmer bara upp i den nya Alicia Keys-låten jag hatar.
Jag har tänkt mycket på det där.
Det där med handen på hjärtat och slutna ögon. Jag föreställer mig hur hon verkligen gottar sig i sin egen begåvning, verkligen visar hur mycket mer talangfull hon är än vi andra som sitter där.
En obildad pöbel som får chansen att njuta av en ängels röst.
Det är så hon ser på sig själv. Så hon ser på oss.
Jag har lust att gå fram till henne och vrida upp den viftande armen på ryggen. Hon skulle aldrig se mig komma, hon blundar ju.
Sedan skulle jag skrika i hennes öra.
– Nu håller du käft, din förbannade sånghora.
I stället sitter jag där. Lyssnar. Lider.
Och väntar på att någon tiggande zigenarorkester ska överrösta hennes tonåriga yl.

En svensk tiger

juni 17, 2007

Utanför mitt fönster står de och skriker. Popsnören. I händerna håller de rödvinsglas som skvimpar ut när de gestikulerar åt varandra. Deras aggressiva framtoning skrämmer förbipasserande.
Barnamördare, våldtäktsmän, fotbollshuliganer.
Två smala, svartklädda killar i 20-årsåldern ställer sig i buskarna utanför mitt fönster och pissar.
Jag funderar på att säga till, men avstår. Jag vågar inte provocera dem.
Jag hatar mig själv för att jag saknar civilkurage nog.
En ensam kille går förbi. Han är i 40-årsåldern, stor, vältränad, ena armen täckt av en tribaltatuering. En helt vanlig kille på väg hem.
– Hörrni, horor. Ge fan i det där, säger han till popsnörena.
De tittar på varandra. Stumma. Förvånade. En ensam kille har sagt åt dem, DEM, att ge fan i att pissa på husen.
Jag sätter händerna framför ögonen. Vågar inte titta.
Men så händer ingenting. Förvirrat lommar popsnörena iväg.
Jag ser hur killen där nere vandrar vidare. Han verkar inte ens medveten om att han just stirrat döden i vitögat.
I natt är han min hjälte.
Jag suckar och slår upp ett glas Zlatopramen. Hämtar min Aftonbladet innan jag sätter mig tillrätta i soffan och bläddrar fram Ronnies fina intervju med Linda Bengtzing. Men jag kan inte koncentrera mig på orden.
Jag skäms för att jag inte vågade säga till.
"Fy fan om folk visste", säger Linda till Ronnie.
Orden går direkt in i mitt hjärta.
Fy fan om folk visste.