Erkännande!

juni 10, 2007

Jag har sett honom ett par gånger. En försynt liten kille som sänker blicken när han möter invandrare. Som skärrad tittar på byggjobbarnas svällande, tatuerade armar.
Ronnie.
Jag har tänkt att jag ska gå fram till honom. Ge honom en kram. Rufsa om hans hår. Säga åt honom att han är en hora.
Men jag vågar inte.
Egentligen tror jag inte att det är så farligt. Han är nog bara blyg. Men något i hans blick gör att jag inte vågar.
Den lyser av småstadsdesperation. En tickande bomb av återhållna känslor och frustration.
Så jag tänker på min egen uppväxt i en annan småstad. Hur mamma kom in med ett fat med nybakta kanelbullar till mig och mina vänner där vi satt i manlig gemenskap kring köksbordet och drack mjölk. Jag vill minnas att jag tänkte på vilket vackert mönster pärlsockret bildade. Som en vintergata i den penslade bullens kosmos.
Det är en vacker bild.
Plötsligt känner jag mig stärkt. Om inte jag vågar, vem gör det? Jag har bestämt mig. Någon dag ska jag göra det.
Springa fram till Ronnie och säga ett enda ord.
Hora!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: