Hora – en mänsklig rättighet

juni 15, 2007

Jag hinner knappt slå upp tidningen som ligger i vänthallen hos frisören förrän jag möter deras blick. I vackert fyrfärgstryck på glättat papper breder de ut sig över sida efter sida. En fasansfull syn. Samma typ av bilder som vinner pris i kulturbilagornas Årets bild-tävlingar. Varenda uppslag besudlas av dem.
Ni vet vilka jag pratar om. De naturliga tjejerna.
"Du duger som du är"-hororna.
Jag vet inte riktigt vad temat är, allt jag kan se är deras valkiga kroppar inklämda i kläder som skär in som nätet i en kassler. Fula röda märken skymtas i skarvarna. Jag blir alldeles yr när jag försöker följa alla kurvor. Ännu värre är det när jag ser benranglen.
De som anser sig vara lite förmer än de tjocka. Lite finare. Deras små rumpor hänger, brösten är knappt mer nyutsprungna födelsemärken. "Jag kan äta vad som helst, jag blir ändå inte tjock" och "jag tränar ingenting, jag har bara bra gener" piper ur dem titt som tätt. Och så tittar de på sina fetlagda systrar. Föraktet lyser som en fyrbåk ur de vattniga ögonen.
Utan att ha läst artikeln förstår jag vad det handlar om. Ännu en artikel som ska uppmuntra svenska tjejer att utseendet inte spelar någon roll. Kvinnan som skrivit artikeln, naturligtvis är det en kvinna, har själv klämt in sig på en infälld bild. Jag förstår varför hon har skrivit den.
Hennes cerisa hud är täckt av fläckar. Som en skäckig ko står hon där. Det ena juvret når henne halvvägs till naveln. Det andra har gömt sig lite till vänster i en av behåkuporna. Dold under det smutsgula tyget kan jag ana hennes rädsla för att paras ihop med sin mer storväxta syster.
Magen.
Magen är en vetebrödsdeg, sur och kletig. Jag får genast den där klibbiga känslan av en svällande oblat i käften. Låren, grova och starka, är stabilt förankrade i betonggolvet. Som en sumobrottare.
Eller en nordsvensk arbetshäst, avlad för att lyfta brödbackar och pulsa fram i snön, tänker jag.
Mina ljumskar skriker, de har låst sig i kramp som för att säga: "Här har du ingenting att hämta, ditt vanskapta troll!"
Jag ser mig runt om i lokalen. Tre tonårstjejer sitter i en soffa. De har pandasvarta ögon, paljetter på kinden, malätna kläder och en begynnande övervikt. Jag reflekterar en stund över om man kan få besöksförbud på McDonalds. I så fall ska jag genast ringa någon jourhavande domare och kräva att dessa tjejer inte får komma närmare en snabbmatskedja än trehundra meter. Fast först ska jag bli klippt. Skadan är ändå redan skedd.
Min blick möter en av frisörskornas. Den tajta toppen och svarta byxorna är formgjutna på hennes S.A.T.S.-skulpterade kropp. Hon ser att jag glor. Jag blir lite röd på kinderna och sneglar mot de emosmittade i hörnet. Tittar tillbaka.
Vi ler i samförstånd.
Att vara hora är ett privilegium, inte en rättighet. De här tjejerna har mycket kvar att lära om livets grymhet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: