Möt mig, din hora!

juni 18, 2007

Ett otäckt mail har hamnat i min inbox. Det är konferensdags, men inte av den trivsamma sorten som inkluderar gratis sprit, hotellnätter och obskyra lekar i en skogsdunge. Nej, det är internutbildning på gång.
Jag minns den senaste och ryser till.
En mässande tjej, powerpoint och ett ämne jag skiter i. Kan det bli bättre?
Den här gången ska vi få lära oss om värderingar. Som om jag inte redan kan allt. Ända sedan barnsben har jag blivit tvångsmatad med dem. Det är inte okej att säga hora. Man får inte slå dem som är svagare. Man får inte proklamera att killar är liiite bättre än tjejer.
Jag ser mig om. Möter den lyckliga blicken hos min kvinnliga kollega. Det vilda håret lockar sig runt den långa halsen.
Jag vet vad hon tänker.
Fram med de blå gummisnoddarna hon köpt i 100-pack på Akademibokhandeln. Tvinna ett tiotal runt min pung, "Det gör inte så ont på det sättet". Sedan ska hon ta fram sin svarta sax för vänsterhänta, som ligger exakt fyra millimeter till vänster om hålslagaren som ingen får röra. Snipp snapp. Ännu en man har förlorat sin stolthet.
Men jag har lurat döden förut. Som den gången jag kastade sten på bilar från en bro och en argsint man stannade efter att vi repat taket på hans gråa Skoda. Eller när jag fick halsfluss och inte kunde äta annat än Big Pack Vanilj Light, med skivad banan, maränger och chokladsås.
Så jag förbereder mig.
Printar ut några sidor högkvalitativ porr som jag varsamt viker på mitten och lägger in i mitt anteckningsblock. Sätter mig längst ut på höger sida så ingen kan se att jag har min Ipod i det öra som inte vätter mot de andra. Bunkrar upp med två äpplen jag tagit från avdelningens fruktkorg, trots att man bara får ta en frukt om dagen.
Föreläsningen går ovanligt fort.
Efteråt kommer min kollega fram till mig. Den långa gestalten har något hotfullt över sig. Som en vandrande horpinne på väg att slakta ett oskyldigt salladsblad. Förmodligen har hon sett att jag har något fridfullt i blicken. Hon kan vädra det, som en rynkig blodhund.
– Kan vi kanske ta en snabb avstämning?
Jag rycker på axlarna.
– Bara se så att allt är på banan?
Jag vänder mig om demonstrativt. Försöker skärma av henne. Men hon ger sig inte. Rycker i armen.
– Du kanske har några puckar du vill bolla över till mig?
– Nej, inte direkt.
Innan hon hinner reagera vänder jag på klacken. Greppar tag i mitt skrev. Utstöter ett "wohaa". Sedan springer jag raskt därifrån.
Slaget är vunnet.
Men kriget är långt ifrån över.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: