TV6, Hor fan vågar ni?

juni 16, 2007

Tv:n stod på när jag vaknade. Jag minns inte om jag någonsin slog av den igår. Kanske tryckte jag på knappen när sömnen inte ville infinna sig.
FC Z mötte Aftonbladet i en fotbollsmatch. Töntgänget hade svarta tröjor. Mediehororna bar vitt. Yin yang.
Matchen förflöt tämligen odramatiskt. Ändå fanns det något som gjorde att jag inte kunde byta kanal.
Ett kort klipp gav matchen mening. Där var han.
Ronnie.
I vit tröja. Siffran 10 blodröd på ryggen. Var han en ängel? Ett sändebud från himlen?
In på den lysande gröna planen studsade han. Ett zebraföl som för första gången får följa med flocken ut på savannen. De bleka benen skakade av yster energi. En knubbig hand lade de mjuka lockarna på sin plats vid vänster tinning. Fri sikt och ungdom är en farlig kombination på fotbollsplanen.
Jag slängde mig ner i puffkudden framför tv:n.
En match, föga bättre än en damlandslagsmatch, hade i ett trollslag förvandlats till en vm-final. Äntligen skulle jag få se bollkonster i den högre skolan.
Den magiska siffran 10 hade kommit på planen.
Pelé.
Maradona.
Ronnie.
Men så hände något. Sekunder blev till minuter. Minuter blev till fler minuter. Och ingen Ronnie.
Jag skrek ut min ångest mot tv:n. "Varför, din förbannade kameramanshora? Varför filmar du inte Ronnie?"
Mina böner var fruktlösa. Jag minns inte hur matchen slutade. Det spelade ingen roll. Jag visste bara att ett enda klipp på Ronnie var allt jag fått.
Jag svor.
Stängde av tv:n.
Och åt mina Special-K-flingor, med skivad banan och minimjölk.

Annonser

Jag hinner knappt slå upp tidningen som ligger i vänthallen hos frisören förrän jag möter deras blick. I vackert fyrfärgstryck på glättat papper breder de ut sig över sida efter sida. En fasansfull syn. Samma typ av bilder som vinner pris i kulturbilagornas Årets bild-tävlingar. Varenda uppslag besudlas av dem.
Ni vet vilka jag pratar om. De naturliga tjejerna.
"Du duger som du är"-hororna.
Jag vet inte riktigt vad temat är, allt jag kan se är deras valkiga kroppar inklämda i kläder som skär in som nätet i en kassler. Fula röda märken skymtas i skarvarna. Jag blir alldeles yr när jag försöker följa alla kurvor. Ännu värre är det när jag ser benranglen.
De som anser sig vara lite förmer än de tjocka. Lite finare. Deras små rumpor hänger, brösten är knappt mer nyutsprungna födelsemärken. "Jag kan äta vad som helst, jag blir ändå inte tjock" och "jag tränar ingenting, jag har bara bra gener" piper ur dem titt som tätt. Och så tittar de på sina fetlagda systrar. Föraktet lyser som en fyrbåk ur de vattniga ögonen.
Utan att ha läst artikeln förstår jag vad det handlar om. Ännu en artikel som ska uppmuntra svenska tjejer att utseendet inte spelar någon roll. Kvinnan som skrivit artikeln, naturligtvis är det en kvinna, har själv klämt in sig på en infälld bild. Jag förstår varför hon har skrivit den.
Hennes cerisa hud är täckt av fläckar. Som en skäckig ko står hon där. Det ena juvret når henne halvvägs till naveln. Det andra har gömt sig lite till vänster i en av behåkuporna. Dold under det smutsgula tyget kan jag ana hennes rädsla för att paras ihop med sin mer storväxta syster.
Magen.
Magen är en vetebrödsdeg, sur och kletig. Jag får genast den där klibbiga känslan av en svällande oblat i käften. Låren, grova och starka, är stabilt förankrade i betonggolvet. Som en sumobrottare.
Eller en nordsvensk arbetshäst, avlad för att lyfta brödbackar och pulsa fram i snön, tänker jag.
Mina ljumskar skriker, de har låst sig i kramp som för att säga: "Här har du ingenting att hämta, ditt vanskapta troll!"
Jag ser mig runt om i lokalen. Tre tonårstjejer sitter i en soffa. De har pandasvarta ögon, paljetter på kinden, malätna kläder och en begynnande övervikt. Jag reflekterar en stund över om man kan få besöksförbud på McDonalds. I så fall ska jag genast ringa någon jourhavande domare och kräva att dessa tjejer inte får komma närmare en snabbmatskedja än trehundra meter. Fast först ska jag bli klippt. Skadan är ändå redan skedd.
Min blick möter en av frisörskornas. Den tajta toppen och svarta byxorna är formgjutna på hennes S.A.T.S.-skulpterade kropp. Hon ser att jag glor. Jag blir lite röd på kinderna och sneglar mot de emosmittade i hörnet. Tittar tillbaka.
Vi ler i samförstånd.
Att vara hora är ett privilegium, inte en rättighet. De här tjejerna har mycket kvar att lära om livets grymhet.

Teletubbyhora

juni 15, 2007

Jag såg Ronnie idag. Han gick framför mig på den morgonkalla asfalten. Då och då sneglade han ängsligt över axeln. Den vinröda plyschkavajen, eller var det manchester, omfamnade de smala axlarna. De lite bredare höfterna svängde från sida till sida. Det rufsiga håret låg tätt kring huvudet, svetten ett klister som limmade lockarna på plats. Över axeln hängde en tung väska. Kanske låg där en laptop full av dikter, Ronnies innersta tankar och drömmar. Tyngden fick honom att gå en smula snett, som en berusad teddybjörn. Han påminde mig om någon.
Den lila teletubbyhoran.
Fast lite mjukare.
Jag blev glad när jag kom på det. Det är inte alla som får se en livs levande teletubby. Många barn i fattiga länder har inte ens sett en sådan på tv.
Skrattet bubblade upp, smet förbi mina framtänder och lämnade mig i form av en högljudd frustning. Ronnie vände sig om.
– Ingen fara, sade jag och log.
Ingen fara alls, din jävla Tinky Winky, tänkte jag.

Kulturhororna anfaller!

juni 14, 2007

Nu har de slagit till igen, är min första tanke när jag läser Aftonbladet.
Kulturhororna!
Frida Muranius, upphovskvinnan till den moderna klassikern "Dunka mig gul och blå", får inte längre spelas i Sveriges Radio. Texten anses för kränkande. Men kränkande för vem?
Jag smakar på tankebanan. Det smakar surt och även lite bittert. En smak jag känner igen från uppväxten, när man fick löpa gatlopp hem med sin nyinköpta Slitz så att inte barnen till DN Kulturläsarna skulle kasta sten på en. Samma barn växte upp till kulturfascister som fortsätter att kasta stenar, om än verbala, på Slitzläsare.
Unga pojkar med fjunig skäggväxt som precis påbörjat resan till mandomen märktes för livet av antingen jättesmala eller jättetjocka emoungdomar med hjärtan av stål.
Deras ord var knivar som drogs över blottade underarmar på de få som vågade stå emot dem.
För emoungarna visste en sak vi andra inte visste. Att de hade mellanmjölksvenskarnas moraliska samtycke.
Nu närmar sig kulturkriget. Och det påminner mig om filmen "300". I det här fallet är den gigantiska persiska armén ersatt med en lika otäck, svartklädd armé av Bon-dyrkare, konstkritiker, Sartreläsare med tjockbågade glasögon, bleka ansikten och otränade kroppar. På andra sidan en liten skara vältränade, solbrända Slitzläsare som numera förstärkts av Moorebröderna och FHM-kusinerna. Vi står här, vi få, vi utvalda som slåss för rätten att kalla våra flickvänner och mödrar för hora.
Den fria världens sista hopp.
Hemma väntar våra silikonpumpade kvinnor, stolta, starka och redo att föda våra arvtagare. Vi ger oss aldrig.
Himlen blir mörk när kulturarmén spänner sina bågar, ljudet av de skarpslipade pennorna när de dras ur bruna mockapennskrin med guldstjärnor som övernitiska velourklädda lärare satt dit, överröstar allting annat.
Men vi backar inte en tum.
Vi spänner våra muskler, rätar på våra ryggar och ser ner våra egna vapen.
Knogar, knän, armbågar och fötter.
Vi vet att svärdet alltid vinner över pennan i slutändan. Så vi ser på varandra, ler. Och ropar högt:
– Kom an, era horor! Vi är redo!

En enkel till Tehoran!

juni 13, 2007

Snart har jag semester. Men semester är inte samma sak som sommarlov. På gymnasiet var sommarlovet en tid av lycka. Vi unga fick en chans att dricka öl, lata oss med gott samvete och vid enstaka tillfällen tjata till oss ett ligg med någon lika misslyckad partner av det andra könet. Semestern är dock bara en chimär.
En helvetiskt instrument för att leda oss i fördärvet.
Vi förväntas samla kraft inför ett nytt arbetsår. Helst av allt ska vi förlägga sjukdom, barnafödande, utbrott av herpes kring könsorganen till semestern. Allt för att inte störa produktionsflödet.
Hej då, lycklig ungdom. Välkommen till jobbfabriken.
Jag läste precis en märklig historia i en utländsk dagstidning. En glädjeflicka som skulle åka ner till Tirana från Frankrike för att jobba på ett bröllop satte sig av misstag på ett plan till Teheran. När hon klev av i shorts på flygplatsen i Teheran greps hon genast av sedlighetspolisen. Nu sitter hon i fängelse i väntan på rättegång för att ha stört den allmänna ordningen.
Bummer.
Jag föreställer mig hennes förvånade blick när bryska händer tar tag i hennes smala brunbrända armar. Av någon anledning ser jag henne som solbränd, finlemmad och mörkhårig. Kanske för att samhället prackat på mig den bilden av albaner. Kanske för att jag tycker att det är vackert.
Hon sitter där i en flygstol, med blått tyg och små broderade svastikor när de kommer.
Poliser i läderstövlar med höga skaft.
Kanske hinner hon tänka "men vad händer med all min tax free-sprit" innan de suger tag i henne.
Släpar iväg henne till cellen så att hon skrapar hälarna i den grova asfalten innan de kastar henne hårt mot väggen av soltorkat lerbajs. En kommisarie kommer in.
Skrattar ett bullrande skratt. "Du har åkt fel, din dumma ko. Du är nu i Tehoran!"
Jag skakar på huvudet av obehag.
Den dumma horan.

Hipp hipp hora!

juni 13, 2007

Vita änglar med en Heineken i näven har i flera dagar prytt lastbilsflak runt om i Stockholm. På St. Eriksgatan åker ett gäng av dem i backen. Fallna änglar med blodiga knän och brutna armar, tänker jag och småskrattar för mig själv på tunnelbanan.
En tant tittar surt på mig. Hennes lila hår verkar nästan elektriskt, men inte så elektriskt som hennes isblå ögon. Och genast får jag dåligt samvete.
Jag tänker på min egen student som av händelse sammanföll med skolans 50-årsjubileum. Vi stod där, med vita mössor i handen och blomsterskrudar runt halsen. Runt omkring oss var ett folkhav av släktingar, vänner, förbipasserande och dagdrivare.
Rektorn höll tal. Ett långt tal om framtiden. Om historiens vingslag. Det är allt jag kommer ihåg. Champagnefrukosten visste var den tog.
Berusad.
Jag hade precis öppnat dörren till framtiden och balanserade på tröskeln till vuxenlivet. Rektorn utropade ett fyrfaldigt leve.
"Horrrao, Horrrao." En fläskig skåning i medelåldern ropade i mitt öra så spottet flög. En snusdoftande lack över min fina hy. Jag vände mig om. Mitt i folkhopen kunde jag se honom. En mörk liten man i grå kostym. Alldeles ensam stod han där.
Och hans tunna stämma nådde mina unga trumhinnor.
"Hu-ra, Hu-ra." Rösten var len som turkisk sammet, och dialekten var för mig obekant. Senare har jag förstått att det var den modulerade rösten hos en fransman, kanske tunisier, som lärt sig svenska i vuxen ålder. Alldeles ensam stod han, en oas i den svenska öknen.
Jag log.
Hans glada hu-ra blev symbolen för min framtid.
Jag tittade på rektorn. Hennes fetlagda kropp sken som nyskrubbad svål i sommarsolen.
Jag tittade på henne. Och skrek.
"Hora, Hora, Hora, Hora"

En kärlekshora

juni 12, 2007

Jag var ganska gammal när jag gjorde det för första gången. Nästan tjugo år. Urgammal. Alla andra hade gjort det.
Utom jag.
Som ett naket träd med repad bark, på väg att dö, oförmögen att hänga med de unga grönskande träden omkring mig. De häcklade mig. "Om du inte gör det snart kommer du att dö utan att någonsin har testat.", "Du vet inte vad du går miste om." Orden sved, även om jag inte förstod det då.
Men en dag kom chansen. Snabbt in, några nervösa minuter då jag inte riktigt förstod vad som hänt. Sedan var det över.
En stor tomhet kom över mig. Var detta allt de andra hade snackat så mycket om? Besvikelsen spred sig som ett gift i min kropp, tårarna brände bakom ögonlocken.
Vad var tjusningen i det här? Var fanns den intima kontakten jag så länge letat efter? Kanske var det småstadens naivitet som slagit klorna i mig. Men jag var säker.
Att skaffa e-mail var inte alls som jag hade förväntat mig.
Det gick lång tid innan jag fick chansen att mejla igen. En kall och ruggig novemberdag träffade jag en tjej på en av alla dessa inkrökade söderkrogar som turisterna kallar pittoreska och stockholmarna kallar för sunkhak. Hon hette Johanna, hade brunt hår, lugg och bananmage. Vi umgicks ett tag innan det rann ut i sanden. Kanske var det av ren lättja.
Kanske hade jag aldrig känslor för henne.
Eller så hade jag det.
En dag fick jag ett mejl från henne. Ett långt mejl, säkert tiotusen tecken. Hon skrev hur mycket hon älskade mig, men att jag inte förstod hennes behov av frihet. Att min kärlek var som en tajt sidenklänning som smet åt allt hårdare tills hon inte längre fick luft.
Jag började gråta när jag kommit halvvägs. Utanför fönstret snöade det. Jag ville rasa, berätta för henne hur mycket hon trasat sönder min själ. Men i stället skrev jag ett kort och kärleksfullt meddelande:
Jag släpper dig fri, min hora!
Ett snabbt klick och en relation var över. Bara så där. Utanför yrde snön.
Min mor knackade på dörren och klev in. Framför sig höll hon en bricka med ett glas mjölk och ett fat kärleksmums.
Kärleksmums.
Vilken jävla ironi, tänkte jag och torkade tårarna med gårdagens t-shirt som hängde på stolsryggen. Sedan åt jag upp allt och smärtan bleknade en smula.