Ett uppror inleds

juli 31, 2007

Precis som alla andra grabbar hade jag en idol när jag var liten.
Han var stor, stark och ostoppbar.
Hulken.
Jag gillar serier, men faktum är att världshistorien är full av manliga förebilder minst lika bra som den grönskinnade, titanen. Ta bara följande exempel:
Julius Caesar.
Conan, cimmeriern.
Djengis Kahn.
Mike Tyson.
De var alla män som inte var rädda att använda våld för att lösa tvister.
Män som gjorde rätt för sig och betalade för sina horor.
Män som vägrade ge upp när fittpiskan slog deras breda ryggar blodiga.
En gång hyllade som hjältar, idag blott skuggor vars namn då och då viskas av ett fåtal män som ännu inte glömt den gyllene eran.
I stället har en ny förebild kommit fram. En finlemmad gosse med immiga glasögon, pottfrisyr och töntiga kompisar.
Han heter Harry Potter.
Och vart jag än vänder mig är hans förbannande lärjungar där och skräpar.
En tanig artonårig oskuld som spelar World of Warcraft och hetsmasturberar i skenet från Asian Prostitutes 3 som han laddat ner på PirateBay.
En plattbröstad tjugoåring med långt, ostyrigt hår och ätstörningar som ägnar fritiden åt att skriva dikter om ensamhet på sockerdricka.se och som drömmer om att bli en ny Marian Keyes.
En knubbig femtonåring vars utstående tänder hålls i schack av en tandställning med hård metallisk glans och som inte vill gå till skolan eftersom hon blir mobbad bara för att hon alltid räcker upp handen när lärarna frågar vem som gjort läxan.
Harry Potter har blivit för samhällets unga emopestsmittade vad Jesus var för de spetälska och Anaïs Nin för de översexuella medelålderskvinnor som huserar i kulturelitens kölvatten.
Och jag vill bara skrika.
Att låta de unga tjejer som vill läsa J.K. Rowlings barnböcker göra det är en handling i sann darwinistisk anda. De kommer aldrig att få chansen att sprida sina defekta gener vidare.
Men att se unga män svepas med i velourvågen, en tsunami av känslodravel och bisarra idéer om jämställdhet, är tragiskt.
Var är alla dessa kritiska röster som ständigt höjs när en tjej skär sig i armarna eller väljer att äta ett näringsrikt äpple om dagen och utesluta några chokladkakor och en citronmuffin?
De tiger.
Trots att en generation unga män håller på att gå förlorad.
Trots att starka armar, hår på bröstet och kraftig skäggväxt är på väg att bli lika sällsynt som fjällrävar.
Trots att ingen kommer att kunna tjänstgöra som avelshingst och lägra hundratals kvinnor, tre åt gången.
Jag kräver att samhället griper in. Lagstiftar. Kanske inför en särskild kvinnoskatt som ska användas till behandlingshem där dessa vilsna själar får en chans att göra bot och bättring.
Vi maskulinister har redan spottat i näven och gjort upp en handlingsplan.
Vi ska ingripa varhelst vi ser en chans att rädda en pojke från ett hemskt öde.
Genom att slåss med svagare män, genom att klappa horor på röven, genom att visa att de riktigt välbetalda jobben är reserverade för män som har ett psyke av stål, intelligens och en vältränad kropp ska vi bana väg för en ny typ av man.
En man som vet sitt värde.
Vikingablodet flyter tjockt i våra ådror.
Det är dags att vi tar tillbaka det som rätteligen är vårt.

Annonser

En hora i arslet

juli 30, 2007

Jag minns att jag var nyss fyllda nitton och i Amsterdam på uppdrag av länstidningen.
Det var en ovanligt kall vinter. Mina kinder var fortfarande rosiga och hyn hade ännu inte fått sin nariga strävhet. Mina ögon lyste av ungdomlig iver över mitt spännande uppdrag.
Jag skulle skriva om horor.
Ett drömjobb.
Jag hade alltid varit fascinerad av dem. Ända sedan jag var liten. När mamma bad mig skriva önskelistor till tomten klottrade mina späda barnahänder alltid ner "hora" överst på listan.
Svart, vit, tjock, smal – det hade ingen betydelse.
Bara det var en hora.
Jag fick aldrig någon.
Mamma sade att vi inte kunde ta hand om en hora.
– Vem ska ta ut henne på kvällarna när regnet står som spön i backen, frågade hon mig.
Det spelade ingen roll att jag försäkrade henne om att jag skulle göra allt jobb, bara jag fick en hora.
Nu stod jag här.
Skyltfönster efter skyltfönster fulla med horor.
Den lilla pojken i mig tjöt av glädje.
Området myllrade av köpsugna människor. Som en julmarknad på landet där mintkyssar och cocosbollar bytts ut mot avsugningar och analsex. Vinden rev som kalla klor i droppande näsor och rinnande ögon, men folk log, skrattade och handlade av hjärtans lust. Jag började vandra upp och ner längs gatorna i jakt på det perfekta intervjuoffret.
Till slut såg jag honom.
En kort kille i min egen ålder framför ett stort skyltfönster alldeles i utkanten av Molensteeg.
I sin stora dunjacka med pälskrage påminde han om en eskimå, men en mörkblå mössa med hans namn, Jeroen, broderat i röda korsstygn avslöjade hans ursprung.
Blicken i hans ögon var laserstrålar, fokuserade på en vacker, yppig madame med stora, bleka, tunga bröst utsträckt på en mintgrön divan. De mörkbruna vårtgårdarna såg ut som smält choklad som droppat ner på den alabasterfärgade hyn.
Mintkyssar för vuxna, tänkte jag och gick fram till honom.
Det var imma på glaset framför honom.
Han tittade på mig.
Jag tittade på honom.
Vi tittade på horan.
Jag vet inte hur länge vi stod där. En minut, en kvart, en timme.
– Jag fyller år idag. Arton, sade han plötsligt med en kraftig röst som inte motsvarade hans diminutiva yttre.
– Grattis, svarade jag.
Sedan tystnade vi.
Tittade på horan.
– Hörrni, ska ni köpa något eller inte?
Ett par stora händer grep tag om våra axlar. Utan att vi märkt det hade horans hallick tagit sig fram till oss.
Vidgade kapillärer i den stora, röda, knotiga näsan vittnade om ett långvarigt alkoholmissbruk. Tänderna var fläckade av kaffe och nikotin. Ena ögonlocket hängde som en frusen skinnflik över ett oseende öga.
Men greppet kring axeln var ett skruvstäd ur vilket jag inte såg någon utväg.
Grabben kved till och tittade på mig.
Tårar trängde fram i hans unga ögon av hallickens omilda behandling.
Jag rev snabbt av mig ena fingervanten och trevade i fickan på min parkas. Ett par iskalla mynt, gammalt godispapper, en avriven inträdesbiljett till Rijksmuseum.
Greppet kring min axeln hårdnade ju mer jag fumlade.
Längst inne i den djupa fickan hittade mina frusna fingertoppars vindlande papillarlinjer sitt mål. Den glatta, nötta ytan på en välanvänd sedel.
Triumferande halade jag fram den skrynkliga sedeln och tryckte den i handen på min olycksbroder.
Femtio gulden.
– Han ska ha en avsugning.
Jag sade det lika mycket till den förvånande ynglingen bredvid mig som till den bryske hallicken.
Ett ögonblicks tvekan.
Sedan lyste hans ansikte upp.
– Jag vill ha en avsugning.
Hallicken släppte taget om våra axlar. Synade mig en kort sekund. Sedan ryckte han på axlarna och muttrade något.
Grabben tittade snabbt på mig.
Log.
Skakade min hand.
– Tack.
Sedan gick han efter hallicken som redan stegat vidare.
Jag vände blicken mot kvinnan i skyltfönstret. Hon reste sig upp. Låste upp en dörr jag inte tidigare hade sett.
In klev min nyblivne vän.
Utan jacka såg hans korta, smala gestalt ut att tillhöra en femtonåring snarare än en artonåring.
Han satte sig i divanen.
Horan böjde sig ner och lade huvudet i hans knä.
Jag minns att pojken som hette Jeroen såg lycklig ut.
Men det var kanske inte så konstigt.
Han fyllde ju år.

Änglarnas stad.
Sveriges framsida.
Go'a gubbar.
Göteborg älskas av många. Ett himmelrike för vallfärdande norrmän, fotbollsspelande snorungar och containrar med heroin.
Men du älskas inte av mig.
Allt börjar så bra. Solsken, en välsmakande pilsner på en uteservering, vackra horor som går förbi.
Jag har till och med förmånen att se tre nigerianska rappare spela in en musikvideo på uppdrag av komvuxläraren som vill att de ska lära känna Sverige.
De filmar framför en fontän.
En av dem är klädd i en spräcklig overall, inte helt olik en nerspydd, välanvänd, otvättad KTH-uniform. Han ställer sig framför en fontän och viftar glatt i luften samtidigt som han tar några steg åt höger och vänster.
Hans kompis filmar med skakig handkamera.
Den tredje killen raggar på en blondin som imponerat betraktar inspelningen.
Doktor Alban, tänker jag och slickar på en kula vaniljglass med chokladrippel.
Vi går vidare, undersöker Göteborgs olika egenheter.
Går förbi en byggnad som luktar fisk, men det är inte en bordell full av traffickingoffer från Baltikum utan "Fesketjörcka", ett monument över de läckerheter från havet vi en gång i tiden även hade i Stockholm innan Finlandsfärjor, utfiskning och Tjernobyl tog död på dem.
Skrattar åt mikropenisen Poseidon skyltar med.
Sätter oss på skybaren Heaven23 med utsikt över västkustens pärla.
Det är en fantastisk dag i Göteborg. Och jag njuter den i fulla drag.
Vaknar på morgonen.
Det regnar.
Vi åker till Botaniska för att vandra i nationalhjälten Linnés fotspår. Vi läser om hur hans klassindelning av växter har lett till mer potent kokain och baljväxter som kan lösa svältkrisen.
Ser feta tanter trycka i sig vaniljhjärtan på Paviljongserveringen.
Min kompis ramlar ner för en hal stenhäll, men lyckas rädda byxorna. Handflatorna får ta smällen.
Allt medan regnet strilar.
På kvällen är det fest. Go'a gubbar. Go'a tjejer. Allt är så jävla gött.
Vi tar spårvagnen två hållplatser utan att betala.
Går av, redo att göra Avenyn till vårt slagfält.
Stärkta av sprit, vin och dyr parfym går vi fram till en tanig, svensk yngling som står i dörren på ett Göteborgs mer omtalade ställen.
– Hur gamla är ni, frågar han med all den pondus hans gängliga gestalt lyckas frammana.
Vi svarar snällt att vi förmodligen är äldre än vad han är och han borde torka sig bakom öronen.
Utom en tjej i sällskapet.
Hon lider av den svenska snällheten.
Hon vägrar fara med osanning utan svarar ärligt.
– Tjugofyra.
– Nej, jag är ledsen. Det är lite för ungt. Det är tjugoåtta här, säger vakten med darrig målbrottsröst.
Vi är fem personer i trettioårsåldern. En tjej är tjugofyra. Vakten har överproduktion av talg i ansiktet och drömmer fortfarande om att bli framgångsrik.
Vi kommer inte in.
Och det regnar.
Nästa ställe vi försöker komma in på bär ett kort, trendigt namn som luktar många timmar hos PR-konsulten, men som ändå får mitt mainstreamdyrkande inre att skälva av välbehag.
Där inne huserar ett par go'a gubbar, några feta tjejer och ett stort gäng män med mörka ögon, krökta näsor och buskiga ögonbryn.
De tittar intresserat på min flickvän.
Jag tittar kallt på dem.
De tittar på mig. Sedan tittar de på min flickvän.
Jag tittar ännu kallare på dem.
De tittar på mig. Mörka, feta, larvliknande tingester höjs i svettiga, eau de cologne-doftande pannor. De tittar på min flickvän.
Jag ger upp och går därifrån.
Slår mig ner i en soffa. Tar av mig min gråa, stickade tröja som jag brukar ha till jobbet. En mytoman från Lysekil lägger ut texten om hur framgångsrik han har blivit sedan gymnasiet.
Nu tjänar han grova stålar på att importera bilar och sälja på Blocket.
Jag dricker en avslagen starköl för fyrtionio kronor.
I vimlet skymtar jag en av de senaste årets hetaste dansstjärnor. Varje helg bänkar jag mig framför skärmen för att se de långa benen virvla fram över polerade golv över en passionerad salsa, en känslosam tango eller stilfull wienervals.
Hon står vid en dekorativ plastpalm. De långa benen är inte så långa. Runt omkring henne står män med mörka ögon, krökta näsor och håriga larver till ögonbryn. De tittar på mig.
Jag vänder bort blicken.
Tittar ner på den fuktiga flaskan i händerna.
Det är bara bubbligt spott kvar i botten.
Jag reser mig och går till baren. Investerar fyrtionio kronor i en stämningsförhöjare.
Går tillbaka till bordet.
Mytomanen sitter kvar och pratar med en rödlätt tjej med stor bakdel och små, hängande bröst som veckar den gröna, tunna polotröjan hon har på sig.
Min gråa tröja är borta.
Och jag hatar Göteborg mer än någonsin.
Jag kan acceptera att det regnar.
Jag kan försöka förstå er ständigt hånfulla dialekt.
Jag kan till och med tolerera alla dessa män med mörka ögon, krökta näsor och buskiga ögonbryn.
Men när ni, era saltluktande, outbildade go'a gubbar, stal min tröja gick ni över gränsen.
Jag letar under kuddar, frågar i garderober, kollar med oförstående bartendrar, men min tröja står inte att finna.
Jag går därifrån.
Klockan är nästan fem. Solen har börjat stiga. Det regnar inte längre.
För mig spelar det ingen roll.
Göteborg, du är inte den förstklassiga eskorttjej du låtsas vara.
Du är bara ett smutsigt luder.

Blogghora

juli 26, 2007

Förbannade blogg!
I dagar har jag skrivit långa betraktelser ur mitt eget liv för att sedan se dem försvinna in i det svarta hål som torde spegla din egen själ.
Men snart hittar jag vägen i ditt mörka hjärta och då kommer jag att slita sönder dig inifrån.
Blogghelvete.

Bollen är rund

juli 24, 2007

Inget är förbjudet när ett tjugotal bastanta kämpar drabbar samman på en illa klippt gräsplätt i en glänta alldeles utanför Sunne. För att kunna skilja vän från fiende i kaoset bär de två gängen olikfärgade tröjor.
Och det behövs i det våldsamma tumultet som utspelar sig framför mig.
Höga sparkar riktas mot huvuden, det dras i tröjor och oklippta naglar lämnar blodiga fåror i hårbeklädd hud.
De skriker åt varandra.
– Jävla hora!
– Din förbannade fitta.
– Nu jävlar ska du få!
Så, på en given signal, slutar de slåss och skingras. Intar sina positioner för att börja kampen igen.
Det är damfotboll i division I.
Och jag har aldrig varit så rädd.
En satt, svartmuskig kvinna springer åt mitt håll. När hon kommer i närheten spottar hon en stor, brun, snusprilla framför mina fötter. Kladdet kring munnen torkar hon av med handflatan.
Jag ryser av äckel.
Matchen som utspelar sig framför mina ögon är som krigsscenerna i Bravehart. Barbarer som skriker och trissar upp varandra inför det stundande blodbadet.
Plötsligt förstår jag hur andra världskriget måste ha varit.
Den slutgiltiga invasionen av Tjecken i mars 1939.
Framför mig ser jag samma orakade ansikten, samma hockeyfrillor, samma tomma blick i blodsprängda ögon.
Samma förvirring.
Som en stor, sladdrig organism med många ansikten, ludna armar och kraftiga ben springer de efter bollen.
En muterad amöba som rör sig över ett grönt fält.
Planlöst.
Elakt.
Hungrigt. 
Då och då kan jag skymta den svartvita bollen i kötthögen, men lika snabbt försvinner den ur syne efter en missriktad spark.
I sextio minuter dansar de sin dödsbringande dans. Skadorna är många och svåra.
Dobbar i ansiktet.
Söndersparkade smalben.
Kallbrand.
En modig man pilar fram och tillbaka längs fronten. Behandlar de skadade. Släpar deras sargade kroppar till sidlinjen och skickar fram reserverna.
Unga tjejer.
Ännu oförstörda. Mustasch pryder ännu inte deras överläppar. Axlarna är ännu inte så breda.
Och rädslan lyser som en fyrbåk i deras glansiga ögon.
Men de har inget val.
Kampen fortsätter. Och för att vinna måste man offra sig. De vet det.
Härdade krigare i båda lagen grymtar fram korthuggna order. Försöker desperat koordinera sina handlingsförlamade vapensystrar. Men det går tungt.
Efter en evighet vinkar domaren av matchen.
Trötta spelare sjunker ner på knä i de mjuka, regnfuktiga tuvorna. De har gett allt. Vinna eller försvinna.
Matchen slutar 0-0.
Ännu ett dussin kvinnoliv har spillts helt i onödan.

Efter fler år än jag vill räkna i vad som brukar kallas "Den farligaste platsen på jorden" har jag sett vad människor är kapabla till. Och det är inte vackert.
Jag brukar säga att det finns två slags människor: De som har småbarn och de som inte har det. Vi som inte har det är betydligt fler än vad de är, men det hjälper inte.
Barnvagnsterrorismen är omöjligt att stoppa, det är de flesta experter överens om.
De gömmer sig i den civila befolkningen. Maskerade till vanliga människor som du och jag.
Men under den skenbart vänliga fasaden sjuder ett hat som vi inte kan förstå.
Deras mål är att ta över världen, inlemma oss alla i deras tankebanor.
Deras vapen är barnvagnar byggda som stridsvagnar med kraftiga däck, rejäla skyddsplåtar på sidorna och vassa kanter gjorda att skära upp njurar, skrev och allt annat de kommer i kontakt med.
Idag fick jag kasta mig åt sidan när en konvoj unga mammor med stora, svarta, blänkande vagnar kom i hög fart. De blockerade hela vägen och det var med nöd och näppe jag kunde tränga in mig i en port för att undvika att manglas av de grovdubbade däcken.
En liten halt pensionär hade inte samma tur.
Dagligen skördas civila offer för terroristernas urskillningslösa våld. Hur vi än mobiliserar oss kan vi aldrig stoppa en människa beredd att dö för sin sak.
Ofta väntar de till rusningstrafiken i tunnelbanan. När hundratals oskyldiga på väg hem från jobbet trängt ihop sig och föraren ropar att dörrarna stängs, då slår de till.
Jag har själv sett det alltför många gånger.
En tyst bön.
Några snabba steg fram mot dörrarna som sakta stängs.
Sedan trycker de ombord sina dödliga fordon rakt in i folkhopen som skriker av panik och rädsla. Kaoset som följer är som en bild från helvetet. Köttslamsor sitter tryckta mot glasväggarna, avslitna lemmar ligger spridda över vagnen och blodet spraymålar allting rött.
En annan taktik används på de lokala marknaderna. Det intet ont anande offret finner sig plötsligt omringad av breda barnvagnar som effektivt stoppar varje möjlighet att undfly vad som komma skall. Sedan försvinner de i vimlet medan andra barnvagnsterrorister blockerar gångarna så att ingen ska kunna jaga efter de skyldiga.
Men deras arsenal är större än så. Det kanske mest ondskefulla barnterroristvapnet är så kallade IED, illaluktande elaka djävulsungar.
En strategiskt placerad illaluktande elak djävulsunge kan förvandla en lugn och idyllisk gata, ett pittoreskt litet torg eller en populär uteservering till en dödsfälla. Det kan handla om giftgas, soniska attacker eller napalmliknande kastspyor som klibbar fast och fräter sönder allt det kommer i kontakt med.
Utgången är alltid dödlig.
En IED kan utlösas via hunger, trötthet eller bara genom otur och under årens lopp har många svenskar fått sätta livet till i kampen mot fanatikerna.
Att föra en dialog med människor beredda att dö för sin sak är meningslöst. För varje barnvagn jag sparkar ner i ån kommer två nya. För varje småbarnsförälder jag kastar en mango i fejset på står en ny svettig, illröd, klotmagad liten subba redo att ta hennes plats.
Så varför fortsätter jag att kämpa när utgången är given? Enkelt.
Det handlar om männen bredvid mig.
Mina bröder.
Jag kämpar för att de ska komma levande ur skiten.
Jag kämpar för att de återigen ska få chansen att svepa en stor öl för att sedan ragga på närmaste hora.
Jag kämpar för att vi som betyder något, alla män och horor med en gyllene framtid, ska kunna fortsätta att driva utvecklingen framåt.
Om jag dör så får det vara så.
Då dog jag i alla fall när jag gjorde någonting gott.

Vi får småspringa de sista stegen fram till öltältets ingång, för att inte bli helt genomvåta av den vackra svenska sommaren.
Två rejäla bjässar till män står framför oss. Deras starkt lysande gula skjortor bär ordet "Vakt" tryckt i stora svarta bokstäver på ryggen, så att ingen ska kunna missta deras roll i tältet.
Stora skägg skymmer narig hy och koppärriga kinder.
De massiva bukarna bildar överhäng där de breda läderbältena skär in. Som en vackert formad kalkstensklippa eller en säck nymalet mjöl.
Vi är i Malung – skinnarstaden.
Och det är dansbandsvecka.
En kort nick åt björnarna som låter oss passera utan att be om legitimation.
Vi möts av doften av utspilld öl, sur svett som ansamlats under skinnvästar och hårspray. Det påminner om ett zoo, eller en finlandsfärja, eller en sådan där kvav kväll när man precis lägrat en ensamstående trebarnsmamma från Rotebro som blivit alldeles för full på Garbo's i Sundbyberg och svetten rinner ner och blandar sig med sädesvätska och slidsekret.
Det är dansbandsvecka.
Alla som vanligvis härjar på stadshotell runt om i Sverige har hittat hit. Alla.
Stadens ungdomar finns naturligtvis representerade. Som en flock kloakråttor lockade av några halvätna BigMac har de samlats i drivor utanför tältet.
De allra djärvaste försöker ta sig in, men bara några har lyckats. Tre tjejer som fnittrar hysteriskt.
Deras bröst, ett resultat av begynnande fetma snarare än kroppslig utveckling, är upptryckta i en alldeles för liten behå. En stor valk gäller för midja som avsnörs kring höfterna.
Snöret kring en varmkorv.
Bakom dem står två stadiga bondkrabbar. Deras kraftiga armar tittar fram från uppvikta skjortärmar.
En av dem är tjock. Hans långa glesa skägg skymmer nästan torshammaren som ligger platt mot Metallica-t-shirten. Den andra är vältränad och solbränd. Hans blonda page för tankarna till surfare eller Liam Norbergs kriminella karaktär Jocke i det svenska mästerverket Sökarna.
Varje andetag får den kraftiga bröstkorgen att expandera under det vita, ärmlösa linnet. Nu fokuserar han helt på den mest fylliga av de tonåriga skökorna.
Han tar av sig sina solglasögon med spegelglas och visar anledningen till det herakliska muskelbyggandet.
Han är vindögd.
Pittögd, som de säger i Skåne.
Det ena ögat vilar bekvämt nära näsroten medan det andra vandrar fritt utåt sidorna. Hur han kan fokusera blicken är ett mysterium.
Jag stirrar länge på honom.
Han tittar på tjejerna.
Tror jag.
Plötsligt får jag en kraftigt knuff i bröstkorgen.
– Höcken fan gloru på?
Jag mumlar fram en ursäkt medan jag anstränger mig hårt för att inte skratta honom rakt i ansiktet.
Få saker roar mig så mycket som lyteskomik, och den här killen är stor humor. Fortfarande kämpande mot skrattet tränger jag mig fram mot baren.
– Kan man älska nån på avstånd, frågar sångaren i bandet som just nu uppträder på scenen. Han är i de sextio, hårfästet har sedan länge gett upp kampen mot hårsäcksdöden och kalaskulan hotar att spränga den vita skjortan under skinnvästen.
På ett lakan bakom honom har någon textat bandets namn. Peder Hansons. S-et får inte riktigt plats utan är avkapat i ytterkanten. Paljetter fyller bokstäverna som glänser i ljuset från de få solstrålar som letar sig in genom gliporna i tältet.
Nedanför honom dansar några packade gamlingar.
Bugg så klart.
Grundsteget mixas med de där två, tre svängarna de fick lära sig på ABF-kursen i våras. Kvinnorna svänger på kjolarna som brasilianska sambadansöser fast utan taktkänsla, grace eller skönhet. Men glädjen i själen de känner när de svänger sina bråckådriga, orakade ben är äkta.
Männen, bedövade av avslagen öl serverad i plastglas, försöker ignorera den där lilla skamkänslan som gnager i magen av bli sedd i en sådan av andra män.
De sätter på sig falska leenden som ska skydda mot hånfulla kommentarer.
Ett tappert försök.
Men förgäves.
– BÖÖÖG, vrålar en trettiofemåring med stora tatueringar, en grillkorv i ena näven och en knubbig kvinnoröv i andra.
Det är dansbandsvecka.
Förutom några enstaka norrmän, en tysk familj och några bortkomna jugoslaver är det bara svenskar på plats. Vi är trots allt i Sveriges vagga, Dalarna.
Den svenska kulturen föddes här bland knätofsar, falukorv och tonårsknull i baksätet på gamla amazoner på midsommar.
Jag är svensk och stolt.
Men hur mycket jag än anstränger mig förstår jag inte vad som sägs omkring mig.
– Höcken fan sa' he' då?
– Ha'n ség du?
– De e la roli' att få danse' lite'.
Och så klart:
– Vafanihelvetehållerupåme?
En liten, ettrig söderalkis häller halva ölen över mig när jag försöker komma förbi.
Jag spottar honom i ansiktet och går vidare.
Slaget i ryggen är mer en knuff, men skickar mig rakt in i famnen på en leende fläskhög som trevar efter mina kulor. Jag ryggar äcklat tillbaka, och råkar stöta till en tunnhårig, närsynt man med en tunna till överkropp.
Hans armbåge trycker mig in i en grupp raggare vars jeansjackor luktar granbarr och hockeyfrillorna glänser av pomada.
Innan jag hinner säga något är jag på väg igen.
En snygg, vältränad flipperkula studsande bland feta bumprar.
Till slut bryter jag min bana, hittar tangenten som leder mig till baren där min morfar leende står och väntar.
Det är dansbandsvecka.
Vi står där i baren.
Tittar på folket som går förbi.
Vi ser smala människor, feta människor, fulla människor, en dvärg, nyktra människor och en snygg tjej.
Hon tittar på mig.
Jag tittar på henne.
Låter blicken glida över hennes blå topp som avslöjar ett par stora, svettblanka bröst och en fast midja.
Sedan försvinner hon ut i kötthavet.
Jag tänker på den där imbecilla kärringen i Titanic som kastar iväg den blå diamanten i vattnet.
Morfar gnider sig i sin svettblanka panna. Kepsen, en Valencia C.F.-keps, har han i handen.
– Vi tar väl och far vidare, säger han desperat.
Jag tar en sista titt på min omgivning, låter blicken glida över de svenska eldsjälar som håller vårt samhälle igång.
Sedan går vi ut.
Regnet har slutat, men doften av markozon ligger kvar. Varje andetag vädrar ut den sura stanken som fastnat i min andningsapparat.
Morfar stannar vid en bänk.
– Men du…, börjar han innan han avbryter sig för att ta ett djupt andetag.
Jag tittar på honom.
– Men du… det var fan vilka feta fruntimmer det var därinne, säger han och börjar skratta så att han kiknar. Han sätter sig ner på bänken och fortsätter skratta.
Jag kan inte annat än att skratta med.
Han har ju rätt.
Det var fan vilka feta horor det var därinne.