Den sanna kärleken

juli 7, 2007

Den starka solen gisslar våra kroppar. Jag drar in min blåvita solstol under parasollen och lägger mig tillrätta igen.
Solglasögonen gör att jag kan betrakta alla utan att de ser vad jag tittar på.
Jag känner mig som en voyeur.
Och det roar mig.
Runt omkring mig börjar folk dra in sina solstolar i den skyddande skuggan. De varma ökenvindarna pressar upp temperaturen till en obarmhärtig nivå.
Sololjeindränkta slappa kroppar går runt som grillade kycklingar, deras kryddfärgade hud hänger i påsar kring förtvinade muskler.
På en solstol ligger en medelålders kvinna. Runt hennes nacke glimmar en tjock kedja prydd av kristaller, eller är det diamanter. Guldringarna är som strimmor av ljus kring hennes korviga fingrar. Den läderartade huden är brun och de hundratals mörka fläckarna bildar ett intrikat mönster. De stora, tunga brösten flyter ut mot sidorna, en ohejdbar mjölkvit trögflytande vätska. Viskositet tror jag att fenomenet kallas.
Den rosa bikinistringen skär in i höfterna, en påminnelse om den tid och den skönhet som obönhörligen har flytt.
En sovande lejoninna i ensamt majestät, tänker jag innan en skarp vissling påkallar min uppmärksamhet.
Bakom mig kommer en ung, tunisisk man. Huruvida hans ebenholtzfärgade hy är ett resultat av en tillvaro i sol eller genetiskt framkallad är omöjligt att avgöra. Troligtvis är det en kombination.
Runt huvudet har han en svart näsduk knuten. Ett fashion statement snarare än ett skydd mot skadliga uv-strålar.
Han tar långa steg genom den benvita, finkorniga sanden. Vadmusklerna spänns och slappnar av. Spänns och slappnar av. Varje andetag får magen att delas upp i sex väl synliga fält. Han sätter sig bredvid den sovande kvinnan.
De långa, bruna fingrarna smeker hennes fotsula.
Hon rycker till och vaknar. Paniken i hennes ögon försvinner när hon ser grabben vid sina fötter. Den rynkiga, rosafärgade munnen spricker upp i ett kaffefläckat leende.
– Bonjour, säger hon.
Han nickar till svar och fyrar av ett bländvitt leende som blixtrar till när solen möter salivfilmen som glänser på hans ännu oförstörda tänder.
Hon sätter sig upp. Lägger ena handen på hans lår.
De samtalar.
Hur vet jag inte.
Han pratar knappt engelska. Hon pratar ingen arabiska. Och de få franska ord som kastas fram räcker inte för att fylla ut en konversation.
Till slut tar hon honom i handen. Tillsammans går de genom raderna av solstolar upp mot hotellens poolområde, förbi avundsjukt blängande engelska damer och hånflinande holländska herrar. Rummet hägrar, ett paradis dit bara de två älskande har rätt att beträda.
Jag ler lyckligt.
Vem har sagt att sann kärlek inte kan köpas för pengar?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: