Utflykt med Ving, dag 1

juli 8, 2007

Reseledaren tittar leende på oss. Hennes blonda hår är uppsatt i en klassisk flygvärdinnehästsvans. Hon är smal, plattbröstad och har väldigt kraftiga vader.
Den jämna tandraden ser ut att vara skulpterad ur ett enda stycke.
– Glöm inte att anmäla er till vår tvådagarsutflykt. Den är mycket populär. Ni kommer att bland annat att få se platserna där de spelade in Gladiator och Star Wars. Men det som de flesta uppskattar allra mest är att rida kamel, eller dromedar som det egentligen är, i solnedgången i Saharaöknen. Det låter inte dumt, eller hur?
Hon betonar varje stavelse så att skåningar, norrlänningar och imbeciller ska kunna förstå.
Och det gör vi.
Vi.
Chartersvenskarna.
Vi tittar på varandra, ler lite och nickar i samförstånd. Ja visst ska vi åka till öknen.
En liten skål med "äkta ökensand" skickas runt. Alla doppar fingrarna i den. Ooo så fin och len den är.
Efter mötet delar hon ut program. Förutom öknen och filminspelningsplatserna ska vi stanna till i en liten fiskeby, besöka en berberfamilj som bor i grottor, bo på ett underbart femstjärnigt ökenhotell, se världens största oas, stanna till i världens största saltsjö och besöka den fjärde heligaste staden inom islam.
Fascinerande.
Vi pröjsar tusen kronor styck för denna pilgrimsresa.
Några dagar senare är det dags. Vi går upp i ottan för att hinna åka de 55 milen till Sahara på en dag. Först åker vi runt bland hotellen och hämtar upp svenskar. Barnfamilj efter barnfamilj kliver på.
Ett nygift par med en illavarslande frireligiös glöd i ögonen.
Och så ett tjejgäng. Fyra tjejer som precis lämnat puberteten. Tre av dem är mörkare i hyn, med Mellanösternutseende. Den fjärde är svensk.
Hon har en turkos tunika och en beduinsjal svept kring huvudet. Det skär sig mot den rosa huden.
Jag skrattar för mig själv. Vilken komisk hora.
Första stoppet är amfiteatern där de spelade in Gladiator. Inte de mäktiga Colosseumscenerna utan de där första gladiatorscenerna.
Det är vi i svenskbussen, en norsk buss, en finsk buss och cirka tjugo bussar med ryssar, engelsmän och annat löst folk.
Inne i den slitna sandstensarenan myllrar det av folk. Jag tar fram kameran för att fotografera underverket. Måste bara byta plats för att inte få med ryssarna i bakgrunden. Fuck, nu fick jag in de feta engelsmännen i bilden. Ett steg till höger bara så slipper jag dem. Men vänta, nu kom ju svenskarna med.
I en timme håller jag på. Till slut ger jag upp. Plåtar ändå.
Vi åker en timme. Kanske två, det är svårt att hålla reda på tiden.
Guiden ropar ut att det är dags att stanna i den mysiga lilla fiskebyn. Alla ryser av välbehag vid tanken på att få sätta sig på en pittoresk restaurang vid havet samtidigt som vi ska få se hur de tunisiska fiskarna drar in nät efter nät, fulla med havets läckerheter.
Vi får en halvtimme på en vägkrog med tillhörande bensinmack.
Nu har ryssarna och britterna hunnit ikapp oss. Ett lämmeltåg av hängbukar, hockeyfrillor och brända, fräkniga axlar väller in på krogen och köper kaffe.
Havet ser vi inte skymten av.
Vi kliver på igen. Berberfamiljen väntar.
Timmarna går. Jag har ont i röven av allt sittande. Till slut får vi kliva av.
Alla stormar in i grottbostäderna.
I ett hörn sitter två bruna, rynkiga berberkärringar och flinar med gula tänder. Jag förstår att de är glada, de har en hatt full med pengar framför sig.
De små grottrummen, vart och ett lika stort som en genomsnittlig stockholmsetta, är täckta med mattor. I ett av rummen har en matta glidit ner. Hörnet på en ny Panasonic-tv tittar fram. Det är tv-rummet. Parabolen finns i ett hålrum på andra sidan kullen.
Jag går ut, klättrar upp på deras tak. En sjaskig berbergrabb med utstående tänder och sinnesslö blick lägger en kameleont i min flickväns hand.
Jag tar en bild och räcker fram en dinar.
– Two dinars, säger han och tittar uppfordrande på mig.
Din förbannade berberhora, tänker jag och rotar fram en till.
Vi kliver ombord på bussen. Kör vidare genom det torra landskapet.
Plötsligt är det ett snabbt stopp "där Star Wars spelades in". Av det syns inte ett spår. Men vi hoppar ut ändå. Ett par hundra turister på en klippa. Alla tar bilder, men ingen vet riktigt av vad.
Några lokala entreprenörer har tagit mopeden ner och säljer ulliga fårskinn.
Det är runt 55 grader i solen.
Jag skrattar åt deras enfald tills jag ser hur fyra kvinnor står och förhandlar om mängdrabatt på fem fårskinn.
Jag sätter mig på bussen igen.
Nästa gång vi stannar är det lunchdags.
Couscous, friterad couscous, couscous med kalops och spaghetti med krydda står på menyn.
Tre timmar senare kommer vi till det fina ökenhotellet. Jag tar av mig t-shirten och kastar mig i den tomma poolen. När jag kommer upp till ytan är den proppfull av turister.
En blek, rysk unge simmar fram och tillbaka framför mig. De röda flytkuddarna runt hans smala armar lyser som öppna sår i mot det blåa kaklet. Varje gång han passerar mig stänker han i ansiktet på mig.
Han vinner.
Jag går upp och lägger mig. Väntar på ökenridningen.
Det har börjat skymma när vi åker ut till en plats tjugo minuter från hotellet, "den bästa platsen för en ökentur och där vi får vara ifred från andra turister", säger guiden stolt.
När vi kommer fram har 80 brittiska turister redan gränslat sina dromedarer. Efter en kort demonstration där vår guide visar hur man kastas fram och tillbaka vid på- och avgång tilldelas vi varsin dromedar och en beduin per par.
Han leder kamelerna framåt, vi gungar hjälplöst med. Vi rör oss 1,47 kilometer. Jag vet, för jag har tagit med min pulsklocka med gps. Där stannar vi för att bevittna solnedgången till fots. Det är ett mäktigt landskap som breder ut sig framför ögonen. De mjuka dynerna sträcker sig så långt ögat kan se. Ett stycke orörd natur.
Jag hinner knappt hoppa av förrän jag får en Coca Cola intryckt i näven av en påpasslig yngling.
– Leh (nej), väser jag enligt guidens instruktioner och grabben sliter tillbaka colan.
Jag tar fram kameran. Det fina puderdammet tränger in överallt. I skägget, i öronen, i ögonen och inte minst i kameran.
Det är vackert.
Solen går ned och det är dags att rida tillbaka. Min beduin kastar upp repet han använt för att leda min kamel i knät. Först blir jag nervös, men sedan lugnar jag mig. Det känns tufft att styra sin egen dromedar. Visserligen går den mer eller mindre av sig självt, alldeles i hälarna på kamelen framför mig. Men det känns ändå tufft.
Lyckokänslan sitter i hela bussresan tillbaka.
Flickvännen och jag går in på rummet. Där ser vi två stora kackerlackor. Lyckokänslan försvinner. Jag kastar kraftlöst min ena sandal mot dem, men de duckar lätt och springer in under sängen.
Jag går ner till guiden och klagar. Han lovar att de ska se över det hela.
Till slut får vi byta rum. Klockan är nästan tolv. Guiden har beställt väckning till fyra "så att vi hinner se soluppgången över saltsjön, helt sjuuukt vackert!"
Jag sover med lamporna tända. Kackerlackor gillar inte ljus.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: