Kan man älska nån på avstånd?

juli 18, 2007

Vi får småspringa de sista stegen fram till öltältets ingång, för att inte bli helt genomvåta av den vackra svenska sommaren.
Två rejäla bjässar till män står framför oss. Deras starkt lysande gula skjortor bär ordet "Vakt" tryckt i stora svarta bokstäver på ryggen, så att ingen ska kunna missta deras roll i tältet.
Stora skägg skymmer narig hy och koppärriga kinder.
De massiva bukarna bildar överhäng där de breda läderbältena skär in. Som en vackert formad kalkstensklippa eller en säck nymalet mjöl.
Vi är i Malung – skinnarstaden.
Och det är dansbandsvecka.
En kort nick åt björnarna som låter oss passera utan att be om legitimation.
Vi möts av doften av utspilld öl, sur svett som ansamlats under skinnvästar och hårspray. Det påminner om ett zoo, eller en finlandsfärja, eller en sådan där kvav kväll när man precis lägrat en ensamstående trebarnsmamma från Rotebro som blivit alldeles för full på Garbo's i Sundbyberg och svetten rinner ner och blandar sig med sädesvätska och slidsekret.
Det är dansbandsvecka.
Alla som vanligvis härjar på stadshotell runt om i Sverige har hittat hit. Alla.
Stadens ungdomar finns naturligtvis representerade. Som en flock kloakråttor lockade av några halvätna BigMac har de samlats i drivor utanför tältet.
De allra djärvaste försöker ta sig in, men bara några har lyckats. Tre tjejer som fnittrar hysteriskt.
Deras bröst, ett resultat av begynnande fetma snarare än kroppslig utveckling, är upptryckta i en alldeles för liten behå. En stor valk gäller för midja som avsnörs kring höfterna.
Snöret kring en varmkorv.
Bakom dem står två stadiga bondkrabbar. Deras kraftiga armar tittar fram från uppvikta skjortärmar.
En av dem är tjock. Hans långa glesa skägg skymmer nästan torshammaren som ligger platt mot Metallica-t-shirten. Den andra är vältränad och solbränd. Hans blonda page för tankarna till surfare eller Liam Norbergs kriminella karaktär Jocke i det svenska mästerverket Sökarna.
Varje andetag får den kraftiga bröstkorgen att expandera under det vita, ärmlösa linnet. Nu fokuserar han helt på den mest fylliga av de tonåriga skökorna.
Han tar av sig sina solglasögon med spegelglas och visar anledningen till det herakliska muskelbyggandet.
Han är vindögd.
Pittögd, som de säger i Skåne.
Det ena ögat vilar bekvämt nära näsroten medan det andra vandrar fritt utåt sidorna. Hur han kan fokusera blicken är ett mysterium.
Jag stirrar länge på honom.
Han tittar på tjejerna.
Tror jag.
Plötsligt får jag en kraftigt knuff i bröstkorgen.
– Höcken fan gloru på?
Jag mumlar fram en ursäkt medan jag anstränger mig hårt för att inte skratta honom rakt i ansiktet.
Få saker roar mig så mycket som lyteskomik, och den här killen är stor humor. Fortfarande kämpande mot skrattet tränger jag mig fram mot baren.
– Kan man älska nån på avstånd, frågar sångaren i bandet som just nu uppträder på scenen. Han är i de sextio, hårfästet har sedan länge gett upp kampen mot hårsäcksdöden och kalaskulan hotar att spränga den vita skjortan under skinnvästen.
På ett lakan bakom honom har någon textat bandets namn. Peder Hansons. S-et får inte riktigt plats utan är avkapat i ytterkanten. Paljetter fyller bokstäverna som glänser i ljuset från de få solstrålar som letar sig in genom gliporna i tältet.
Nedanför honom dansar några packade gamlingar.
Bugg så klart.
Grundsteget mixas med de där två, tre svängarna de fick lära sig på ABF-kursen i våras. Kvinnorna svänger på kjolarna som brasilianska sambadansöser fast utan taktkänsla, grace eller skönhet. Men glädjen i själen de känner när de svänger sina bråckådriga, orakade ben är äkta.
Männen, bedövade av avslagen öl serverad i plastglas, försöker ignorera den där lilla skamkänslan som gnager i magen av bli sedd i en sådan av andra män.
De sätter på sig falska leenden som ska skydda mot hånfulla kommentarer.
Ett tappert försök.
Men förgäves.
– BÖÖÖG, vrålar en trettiofemåring med stora tatueringar, en grillkorv i ena näven och en knubbig kvinnoröv i andra.
Det är dansbandsvecka.
Förutom några enstaka norrmän, en tysk familj och några bortkomna jugoslaver är det bara svenskar på plats. Vi är trots allt i Sveriges vagga, Dalarna.
Den svenska kulturen föddes här bland knätofsar, falukorv och tonårsknull i baksätet på gamla amazoner på midsommar.
Jag är svensk och stolt.
Men hur mycket jag än anstränger mig förstår jag inte vad som sägs omkring mig.
– Höcken fan sa' he' då?
– Ha'n ség du?
– De e la roli' att få danse' lite'.
Och så klart:
– Vafanihelvetehållerupåme?
En liten, ettrig söderalkis häller halva ölen över mig när jag försöker komma förbi.
Jag spottar honom i ansiktet och går vidare.
Slaget i ryggen är mer en knuff, men skickar mig rakt in i famnen på en leende fläskhög som trevar efter mina kulor. Jag ryggar äcklat tillbaka, och råkar stöta till en tunnhårig, närsynt man med en tunna till överkropp.
Hans armbåge trycker mig in i en grupp raggare vars jeansjackor luktar granbarr och hockeyfrillorna glänser av pomada.
Innan jag hinner säga något är jag på väg igen.
En snygg, vältränad flipperkula studsande bland feta bumprar.
Till slut bryter jag min bana, hittar tangenten som leder mig till baren där min morfar leende står och väntar.
Det är dansbandsvecka.
Vi står där i baren.
Tittar på folket som går förbi.
Vi ser smala människor, feta människor, fulla människor, en dvärg, nyktra människor och en snygg tjej.
Hon tittar på mig.
Jag tittar på henne.
Låter blicken glida över hennes blå topp som avslöjar ett par stora, svettblanka bröst och en fast midja.
Sedan försvinner hon ut i kötthavet.
Jag tänker på den där imbecilla kärringen i Titanic som kastar iväg den blå diamanten i vattnet.
Morfar gnider sig i sin svettblanka panna. Kepsen, en Valencia C.F.-keps, har han i handen.
– Vi tar väl och far vidare, säger han desperat.
Jag tar en sista titt på min omgivning, låter blicken glida över de svenska eldsjälar som håller vårt samhälle igång.
Sedan går vi ut.
Regnet har slutat, men doften av markozon ligger kvar. Varje andetag vädrar ut den sura stanken som fastnat i min andningsapparat.
Morfar stannar vid en bänk.
– Men du…, börjar han innan han avbryter sig för att ta ett djupt andetag.
Jag tittar på honom.
– Men du… det var fan vilka feta fruntimmer det var därinne, säger han och börjar skratta så att han kiknar. Han sätter sig ner på bänken och fortsätter skratta.
Jag kan inte annat än att skratta med.
Han har ju rätt.
Det var fan vilka feta horor det var därinne.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: