Brev från ett ockuperat land

juli 19, 2007

Efter fler år än jag vill räkna i vad som brukar kallas "Den farligaste platsen på jorden" har jag sett vad människor är kapabla till. Och det är inte vackert.
Jag brukar säga att det finns två slags människor: De som har småbarn och de som inte har det. Vi som inte har det är betydligt fler än vad de är, men det hjälper inte.
Barnvagnsterrorismen är omöjligt att stoppa, det är de flesta experter överens om.
De gömmer sig i den civila befolkningen. Maskerade till vanliga människor som du och jag.
Men under den skenbart vänliga fasaden sjuder ett hat som vi inte kan förstå.
Deras mål är att ta över världen, inlemma oss alla i deras tankebanor.
Deras vapen är barnvagnar byggda som stridsvagnar med kraftiga däck, rejäla skyddsplåtar på sidorna och vassa kanter gjorda att skära upp njurar, skrev och allt annat de kommer i kontakt med.
Idag fick jag kasta mig åt sidan när en konvoj unga mammor med stora, svarta, blänkande vagnar kom i hög fart. De blockerade hela vägen och det var med nöd och näppe jag kunde tränga in mig i en port för att undvika att manglas av de grovdubbade däcken.
En liten halt pensionär hade inte samma tur.
Dagligen skördas civila offer för terroristernas urskillningslösa våld. Hur vi än mobiliserar oss kan vi aldrig stoppa en människa beredd att dö för sin sak.
Ofta väntar de till rusningstrafiken i tunnelbanan. När hundratals oskyldiga på väg hem från jobbet trängt ihop sig och föraren ropar att dörrarna stängs, då slår de till.
Jag har själv sett det alltför många gånger.
En tyst bön.
Några snabba steg fram mot dörrarna som sakta stängs.
Sedan trycker de ombord sina dödliga fordon rakt in i folkhopen som skriker av panik och rädsla. Kaoset som följer är som en bild från helvetet. Köttslamsor sitter tryckta mot glasväggarna, avslitna lemmar ligger spridda över vagnen och blodet spraymålar allting rött.
En annan taktik används på de lokala marknaderna. Det intet ont anande offret finner sig plötsligt omringad av breda barnvagnar som effektivt stoppar varje möjlighet att undfly vad som komma skall. Sedan försvinner de i vimlet medan andra barnvagnsterrorister blockerar gångarna så att ingen ska kunna jaga efter de skyldiga.
Men deras arsenal är större än så. Det kanske mest ondskefulla barnterroristvapnet är så kallade IED, illaluktande elaka djävulsungar.
En strategiskt placerad illaluktande elak djävulsunge kan förvandla en lugn och idyllisk gata, ett pittoreskt litet torg eller en populär uteservering till en dödsfälla. Det kan handla om giftgas, soniska attacker eller napalmliknande kastspyor som klibbar fast och fräter sönder allt det kommer i kontakt med.
Utgången är alltid dödlig.
En IED kan utlösas via hunger, trötthet eller bara genom otur och under årens lopp har många svenskar fått sätta livet till i kampen mot fanatikerna.
Att föra en dialog med människor beredda att dö för sin sak är meningslöst. För varje barnvagn jag sparkar ner i ån kommer två nya. För varje småbarnsförälder jag kastar en mango i fejset på står en ny svettig, illröd, klotmagad liten subba redo att ta hennes plats.
Så varför fortsätter jag att kämpa när utgången är given? Enkelt.
Det handlar om männen bredvid mig.
Mina bröder.
Jag kämpar för att de ska komma levande ur skiten.
Jag kämpar för att de återigen ska få chansen att svepa en stor öl för att sedan ragga på närmaste hora.
Jag kämpar för att vi som betyder något, alla män och horor med en gyllene framtid, ska kunna fortsätta att driva utvecklingen framåt.
Om jag dör så får det vara så.
Då dog jag i alla fall när jag gjorde någonting gott.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: