Pengar, pengar, pengar

augusti 28, 2007

När jag var ung var hösten en härlig tid. Röda löv, stora grovstickade tröjor med den tunga doften av fuktigt ylle, varm choklad och mys.
Framför mig såg jag hur jag gick hand i hand med min vackra flickvän, som i den där videon av Savage Garden. Ett varmt gyllene ljus omringade oss, den friska vinden rosade våra kinder, lät oss få en smak av de fria viddernas oförstörda luft.
Idag kom hösten till Stockholm.
Och inte fan var det trevligt.
Kylan trängde genom maskorna på min gråa tröja, svepte min kropp i den frusnes iskalla skrud.
Jag skakade, darrade, rasade.
Vart tog alla horor vägen?
Smäckra pärlemorglaserade ben, mjuka rundade axlar, en stramande t-shirt. Allt detta tillhör det förgångna nu. Det som nyss var nu är numera då. Och jag saknar mina flyttfåglar.
I stället har staden intagits av kajor i kostym. Högröstade, vitbröstade i grå kostym hörs de överallt. På tunnelbanor. På restauranger där en lunch kostar 75 kronor, såvida det inte är en billig kines som bara tar 55 vid avhämtning. På jobbet.
Ekonomer kallar de sig. Men var i ligger ekonomin i deras uppsvidade kläder, dyra märkesklockor och svarta läderskor?
De är en svulst i den kollektiva kroppen. Ett malignt melanom på en solbränd hud. Elakartade tumörer med rötterna ända in i märgen.
Och jag hatar dem.
Det är bara avundsjuka, tänker ni kanske. Fuck you, tänker jag.
De kvantifierar våra liv, de förbannade kapitalistludren.
Ett skratt två vänner emellan reduceras till en kostnad för företaget. Kreativa diskussioner om andliga värden bryts ner, analyseras och ploppar ut i form av ett besparingsprogram som ska läsas på den obetalda övertiden.
Din tid är företagets tid.
Allt som gör oss till människor skalas bort som det smutsiga lagret längst ute på löken, eller det rynkiga skinnet på en ost.
Vad hände med enkla nöjen som en billig hora på lunchrasten, eller en diskussion över en solskensbulle om hur synd det är att svenskorna blir allt fetare?
Våra hjärtan har svepts in i sedlar det står 10, 20 eller 50 euro på. Våra själar är kontoslipar på en räknenisses pedantiskt organiserade skrivbord. Vår vardag styrs av managementteorier förankrade i 30-talets tyska krigsmaskineri. 
21-åringar med 20 poäng företagsekonomi och en 10 poängskurs i projektledning från högskolan i Kristianstad agerar lägervakter i de ekonomiska koncentrationslägren oliktänkare placeras i.
Deras führer heter Pengar och de suger hans myntrulle med välbehag.
Ekonomfnask är vad ni är.

I skrivande stund är den här bloggen på plats sju i listan över Sveriges mest lästa feministbloggar. Gör en insats och höj upp den ännu mer. Rekommendera den till era vänner, länka den på era bloggar, tvinga era horor att läsa den. Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi ta upp kampen för att bli av med ekonomer, Harry Potter-läsare och alla fula tjejer som vägrar kalla sig horor.

Förortssavannens härskare

augusti 22, 2007

Jag går ner vid Fridhemsplans tunnelbanestation och äter körsbär.
Det smakar lite surt först, som sedan går över i sötma.
Kärnorna spottar jag ut på spåren. Lite diskret så att ingen ska se. För det är ju rätt äckligt.
Jag kan inte spotta så bra.
Långa salivtrådar hänger ur munnen och jag skyndar mig att torka bort det.
Skjortärmen blir mörk där vätskorna tränger in i fibrerna.
Så hör jag honom.
En röst, dov av målbrottets ofrånkomliga förändring toppad med den sista resten av ungdomens ljusa stämma.
– Ey vafan, du kommer till Hallunda, jag svär.
Rösten når mig innan mina ögon kan urskilja detaljerna i hans mörkbleka ansikte.
Två svarta ögon stirrar stint från sina hålor under de buskiga ögonbrynen. Stora röda blemmor har invaderat kinderna i det nötcrèmesbruna ansiktet. Tandställningen glittrar varje gång han vräker ur sig ett högljutt "ey".
Runt den smala nacken hänger en tung halskedja som slutar i ett par dogtags. Färgen har skrapats bort från ena kanten och blottar en möglig grön nyans som fläckat det vita linnet.
Den svarta träningsoverallsjackan är öppen och tillbakadragen över de tunna axlarna för att skapa illusionen av bredd och manlig styrka.
Svarta träningsbrallor, det ena benet uppkavlat, det andra nerrullat.
Vita sneakers färgade av gräs, asfalt och livet i betongen.
Han svänger sina tandpetararmar som en kroppsbyggare, eller en poliskvinna med fullt utrustningsbälte. Hela tiden blixtrar ögonen mot småtjejerna på bänken, grabben i kostym som läser en Metro och tanten med rullator som väntar på att tåget mot Hagsätra ska rulla in.
En lejonhanne på savannen, hela tiden förberedd på den oundvikliga revirstriden. Formad av ett hårt liv i en sedan länge upprustad förort där minsta framgång kan rasera en ung mans kriminella framtid.
Han blixtrar mot mig.
Och jag stirrar tillbaka.
En kall hård blick jag förfinat på folktomma gator i utlandet där maktens språk har suttit i knytnävarna, en blick jag använt för att avskräcka rånare på thailändska öar, en blick jag använt för att domdera hundar och attrahera horor.
Han håller fast blicken.
En sekund.
Två.
Sedan vänder han bort blicken under förevändning att han tänker spana in en av de små, hårdsminkade blondinerna som följt honom med det ohöljda intresse bara de första trevande stegen in i vuxenvärlden kan frambringa.
– Ey, brushan, fan, jag kommer, vafan.
Jag hör hans röst, men ser inte längre hans ögon.
Och jag smakar segerns sötma.
Flyg hem, din lilla sparvhora, tänker jag.
Här väntar hökarna.

Sveriges falskaste horor

augusti 15, 2007

Glöm flodvågor, pitbullterriers och det ökade oprovocerade våldet. Glöm bort östatshoror som lovar guld och gröna skogar men levererar flatlöss och stubbade kalhyggen.
Glöm till och med bort anarkafeministernas otvättade, orakade skrev.
Det finns ett större hot mot samhället än så.
Jag talar om bankerna.
De ger sken av att vara en samhällsfrämjande institution vars enda uppgift är att se till att människor har råd att sätta guldkant på tillvaron. Jag minns själv hur jag glatt tågade iväg till banken och satte in hundra kronor på Miljonkontot.
Hundra kronor.
Som kunde bli en miljon.
Den groteska kvinnan nöp mig i kinden med rosa ballongfingrar som luktade grönsåpa. Hon skrattade och sade:
– Det här är början på en förmögenhet, min lilla vän.
Och jag, en femårig oskuldsfull grabb som ännu inte legat med min första hora, trodde på henne.
Jag skulle bli rik. Kunna köpa ett tv-spel, ett luftgevär och en röd bil, eventuellt en brandbil. Jag skulle ha råd med lördagsgodis varje dag och kunna extraknäcka som Hulken eftersom jag inte behövde något dagjobb.
Tiden gick.
Jag växte.
Men det gjorde inte pengarna.
Varje gång jag gick in attackerade ett par korviga fingrar mina kinder som allt mer förlorade sin pojkaktiga äppelkäckhet.
– Du är så duktig att spara, sade fettmonstret bakom disken.
Men vad hjälpte det när Inflationen och Räntan och Konjunkturen snodde mina stålar så fort jag vände ryggen till. Jag misstänkte att de var av tattarsläkt eftersom de hade så konstiga namn och tanten i kassan såg så bekymrad ut varje gång hon pratade om dem.
En vacker dag fick jag nog.
I min lilla svarta, blanka bankbok stod det femtiosex kronor. Knappt ett kilo godis. Långt ifrån en brandbil.
Jag tog ut alla pengar.
Kassamongot hade fått grått hår och de tidigare så späckade kurvorna hade blivit till degiga påsar som hotade kväva hennes plågade kropp.
– Men varför gör du det? Det allra bästa är att spara så att du har pengar när du blir gammal, skrek hon desperat efter mig när jag gick därifrån.
Jag iddes inte svara.
Tiden gick.
Men jag kunde inte glömma. Varje gång jag passerade banken blängde jag surt på kassamongot genom skyltfönstret. En vacker dag var hon borta.
Hennes tjänst hade blivit överflödig, sade byskvallret. Folk kunde sköta sina bankaffärer själva på Internet nu. Snart skulle alla kontor läggas ned och världen skulle bli en bättre plats.
Jag skrattade gott för mig själv. Använde två av mina femtiosex kronor till att köpa en nötcréme som jag festade på.
Vem fan behövde den subban i alla fall, tänkte jag belåtet.
Snart ångrade jag mig. Varje gång Internet kraschade fick jag hosta upp sjuttiofem jävla spänn för att betala min telefonräkning på dryga hundringen. Som om inte det var nog var det en gammal klasskamrat som jobbade i fiskdisken på närbutiken som skulle sköta överföringen.
Varje gång sneglade han på fakturan. Jag kunde se hur han gjorde mentala anteckningar om mina shoppingvanor att ta upp under löningshelgen på Stadshotellet.
Plötsligt såg jag mönstret. Jag fick göra jobbet som den feta tackan på banken tidigare gjort. Men banken höjde sina avgifter.
Äckliga snorungar med telemarketingbakgrund tjänade storkovan på att jag gjorde deras jobb. Deras leasade BMW, bostadsrätt i stadsdelar utan invandrare, alkoholister och låginkomsttagare och vackra flickvänner var ett resultat av att jag gratisjobbade åt dem.
Och jag mådde dåligt av vad jag såg.
Jag mår fortfarande dåligt.
Varje gång jag går förbi ett bankkontor och ser någon snabbkäftad kostymklädd horunge med högt hårfäste och begynnande alkoholframkallad fetma ryser jag inombords.
Men hämnden är ljuv.
Jag ollar bankomater. Skyltfönster till bankrelaterade mäklare. Handtagen på alla BMW som står parkerade i närheten av ett bankkontor.
Svettig av en hel dags isolering i tajta kalsonger och åtsmitande jeans, drar jag den över lortiga sifferknappar och otvättade fönster. Men det är det värt när jag vet att ni går runt besudlade av mina kroppsvätskor.
Tänk på det nästa gång ni går till bankomaten och trycker in er kod för att plocka ut några hundringar inför helgens supande. 

Och förresten var det ett jävla tjatande om att jag ska blogga. Nytt jobb ger mig mindre tid, men snart trappar jag upp igen. För vem ska annars berätta om hur horvärlden egentligen fungerar?

Ett skakat folkhem

augusti 9, 2007

Det råder högsta beredskap i Sverige.
Defcon 5.
Red alert.
Bara en månad och fyra dagar innan sexårsdagen av terrorattentatet i USA utsattes vi av en attack rakt mot våra svenska hjärtan. En demonstration av ett sådant hat att nineeleven framstår som en korplagsmatch i någon gudsförgäten damliga.
Halva Sverige tvingades under flera skräckfyllda timmar leva utan Anders Lundin och Allsång på Skansen.
Anders Lundin. Nyopererad. Utan lök i halsen. Och så händer det ofattbara.
Först kom chocken.
Sedan kom ilskan.
Nu måste vi tillåta oss själva sörja innan vi påbörjar jakten på de skyldiga.
– Al-Qaida, säger några.
– Koppartjuvar, menar andra.
– Horor, påstår de mer konspiratoriskt lagda.
– Martin Timell, tror underrättelsetjänsten.
Men vem eller vilka som är ansvariga för det största enskilda angreppet på det svenska folkhemmet sedan Spaniens bodegor avrundade sina priser uppåt vid euroövergången kanske vi aldrig får veta.
Jag sitter på ett café där vi som klarade oss oskadda undan det nationella traumat försöker bearbeta våra upplevelser.
Runt omkring mig sitter gråtande människor. Omsvepta i blå filtar med fransar dricker de stora latte med bruna hjärtan av sprinklat kakao ovanpå mjölkskummet medan de berättar hur upplevelsen påverkat dem.
Bredvid mig sitter en smal, liten tjej med tajt jeansrumpa och ett vitt linne som smiter åt kring den fast bysten.
Hennes stora bröst häver sig kraftigt när hon hulkande berättar för en fläskhässja till kompis hur hon förgäves kastat sig runt i fyrarummaren på Polhemsgatan sökande efter något lcd-tv som fortfarande visade livstecken.
Stora tårar trillar längs de fräkniga kinderna när sorgen åter gör sig påmind.
Jag vill gå fram till henne, lägga min ännu gymsvullna armar kring hennes späda kropp och viska:
– Jag vet hur du känner. Ska vi knulla?
Men jag vill inte tränga mig på. Hon måste få tid att läka såren i själen först.
Det måste vi alla.
Snart kommer arga röster att kräva att de skyldiga spåras upp och ställs inför rätta. Misstänksamheten breder ut sig över landet som klamydian vid innerstadsskolorna i Stockholm, och snart står granne mot granne, broder mot broder, hora mot hora.
Göteborgare måste gå i landsflykt.
Folk slutar sälja billiga, begagnade skinnjackor och trasiga mercedes till zigenare på Blocket.
Biståndet till danska grisbönder dras in, men bara fram till november eftersom vi behöver importskinkor till jul.
Vi står på randen till ett inbördeskrig och det enda som kan stoppa det är ett smärre mirakel.
Det eller en repris av programmet tillsammans med gratis kaffe och skorpa på ICA åt pensionärerna och avslagen starköl i plastmugg för alla andra.
Jag ber, jag vädjar, jag bönar för allas vår själ, SVT. Låt det aldrig hända igen.
Nie Wieder.

Staden som Gud glömde

augusti 6, 2007

– Öh.
Ett hårt pekfinger gräver djupt i mitt sidfläsk.
Jag vänder mig om.
Den rakade killen framför mig stinker sprit, snus och chorizo. Hans tryne är platt och uppnosigt där det sitter tryggt mitt i ett fält av ärr, skäggstubb och brunt puder han köpt efter att ha läst om dess fantastiskt uppiggande effekt på blek, svensk hy i en artikel på Manolo.se.
Han ser ut som en smutsig hora, något jag gladeligen skulle upplysa honom om.
Om det inte vore för en sak.
Två gigantiska överarmar täckta av röda blemmor vars vita inmäte hotar att tränga igenom det sista skyddande hudlagret vilken sekund som helst.
Jag väljer en kompromiss.
– Va'fan vill du?
Han tittar på mig. Försöker desperat fokusera blicken utan att visa att han glömt bort sitt ärende.
– Tjafsar du?
Jag ser mig om. Söker efter en tv-kamera. En skrattande gestalt som håller upp en kameramobil för att banda ännu en happyslapping att lägga ut på Youtube.
Men allt jag ser är ett skelögt kraterface med enorma armar.
Då slår det mig.
Jag är inte längre i Stockholm.
Utan i Västerås.
På Blue Moon.
Ett laglöst land där det bara finns två vägar till framgång.
En fin bil.
Och stora överarmar.
Ingen annanstans i landet lägger tonåriga grabbar med drömmar om hockeyproffsliv, trettioåriga fabriksarbetare med sedan länge döda drömmar om hockeyproffsliv och utländska herdepojkar som inte ens vet vad hockey är så mycket tid på att bygga överarmar.
Resten av kroppen är oväsentlig. Det är överarmarna som räknas.
Jag skyfflar undan fårskallen och ser hur han måttar ett slag mot mitt bakhuvud som fångas upp av en påpasslig dörrvakt.
Går in i baren och ropar till mig en bartender med Peter Jihde-frisyr.
En kall öl i handen senare ställer jag mig strategiskt placerad mellan två dansgolv. Ingen passerar utan att jag ser det.
Och det är ett beslut jag snart börjar ångra.
"You're the one that I want" i ena örat.
"Tokyo" i andra örat.
Och tjejerna som rusar fram och tillbaka kunde lika gärna sprungit mellan vattenhålen i Serengeti.
Ju fetare de är desto högre sjunger de med.
Ingen får missa att de har roligt fastän de är feta.
Små, plirande ögon stirrar stint på den som vågar tvivla på hur roligt man kan ha på Blue Moon om man är 21 år, har två barn, är mellan jobb och har en målvikt som ligger strax under hundra pannor.
Jag ger upp.
Går ut.
Kliver över en medelålders man som äter på en varm korv.
Beställer en chorizo och trycker i mig som en bulimiker på julbord.
Kollar stolt in överarmarna i ett nedsläckt skyltfönster, men upptäcker till min besvikelse att de nakna, politiskt korrekt svarta skyltdockorna som ska bära vittnesbörd över resultatet av min Friskis & Svettis-satsning är mindre imponerade.
En stor finne lyser som ett stoppljus inne i min ena näsborre.
Västerås.
Gotta love you.

Anders svar

augusti 2, 2007

Re: En jobbansökan‎

Från: Anders Gerdin (anders.gerdin@aftonbladet.se)

   

Skickat: den 2 augusti 2007 16:09:53
Till: En Nattfjäril (visomalltidsahora@hotmail.com)

"Jag befinner mig på semester till den 13 augusti och kan inte besvara ditt mejl. Kontakta i stället nyhetschefen om du har tips eller frågor.
Och glöm inte att köpa Aftonbladet.

Anders Gerdin, chefredaktör och ansvarig utgivare"

Hej!
Jag heter Nattfjäril och jag minns att när jag var liten var Aftonbladet min favorittidning.
Så fort jag fick min veckopeng sprang jag och köpte den.
På fredagarna.
Mina knubbiga små pekfingrar färgades svarta när jag slickade på dem för att snabbare kunna bläddrade igenom de läckert gula och svarta sidorna, på jakt efter sinnlig stimulans och spännande nyheter.
Jag minns att min mamma brukade ställa fram ett glas mjölk och ett fat kanelbullar innan hon stängde dörren till mitt ostädade pojkrum med blåvita tapeter och en Cindy Crawfordaffisch på väggen.
Där satt jag.
Ensam.
Och läste.
"Nakenchock!"
"Tipsen som gör dig smal!"
"Dödens natt!"
Rubrikerna skrek ut sina hemska budskap. Och jag ryste av välbehag medan mjölken färgade min fjuniga överläpp vit som novembersnö.
Sedan kom fallet.
En ung man med lila plyschkostym, svettiga lockar i pannan och fuktiga hundögon började beskriva sin tuffa uppväxt som oskuld i småstaden.
Borta var spritindränkta krönikor inringda en tidig onsdagsmorgon från ett motell någonstans utanför Las Vegas.
En spoling på jakt, men inte efter sex, droger och rock'n'roll utan kel, latte och tvångsmässigt mys, hade ensam dödat den journalistik som fostrat hjältar som Ernest Hemingway, Hunter S Thompson och Jan Guillou.
Därför kräver jag att ni med omedelbar verkan gör er kvitt den falske profeten Ronnie Sandahl och hans harlequinosande prosa. Och jag har den perfekta ersättaren.
Nattfjäril ställer härmed sina tjänster till förfogande. Ett axplock av mina tjänster:
Osammanhängande texter med utgångspunkt i min småstadsbakgrund.
Korta meningar.
Pretentiösa texter. Eller opretentiösa om du föredrar det.
Analyser baserade på den livsvisdom ett ungt sinne har samlat på sig.
Diskret invävda slutsatser som syftar till att lyfta fram vilken fin kille jag är, framför allt för de kvinnliga läsarna.
Jag är också duktig på att tillbringa min tid på väg någonstans; caféer, söderkrogar, hemmet på landsbygden eller någon finkulturell kändis jag vill ställa in mig hos. Deadlines håller jag ibland, men bara om jag inte varit ute kvällen innan för då kopplar jag helst med Teletubbies och en cigg.
Referenser lämnas mer än gärna på begäran. Vill du se arbetsprover rekommenderar jag ett besök på min blogg Vi som alltid sa hora, som du hittar på http://www.visomalltidsahora.blogg.se. Du kan också mejla mig på visomalltidsahora@hotmail.com.
Med en förhoppning om ett framtida samarbete.

Nattfjäril
P.S. Axel Kjolman kan kasta sig i väggen. Jag är Sveriges nionde mest lästa feministblogg enligt Bloggportalen.se och har säkert nästan 150 unika besökare om dagen. Ibland mer, men bara om jag skriver om bögar.