Staden som Gud glömde

augusti 6, 2007

– Öh.
Ett hårt pekfinger gräver djupt i mitt sidfläsk.
Jag vänder mig om.
Den rakade killen framför mig stinker sprit, snus och chorizo. Hans tryne är platt och uppnosigt där det sitter tryggt mitt i ett fält av ärr, skäggstubb och brunt puder han köpt efter att ha läst om dess fantastiskt uppiggande effekt på blek, svensk hy i en artikel på Manolo.se.
Han ser ut som en smutsig hora, något jag gladeligen skulle upplysa honom om.
Om det inte vore för en sak.
Två gigantiska överarmar täckta av röda blemmor vars vita inmäte hotar att tränga igenom det sista skyddande hudlagret vilken sekund som helst.
Jag väljer en kompromiss.
– Va'fan vill du?
Han tittar på mig. Försöker desperat fokusera blicken utan att visa att han glömt bort sitt ärende.
– Tjafsar du?
Jag ser mig om. Söker efter en tv-kamera. En skrattande gestalt som håller upp en kameramobil för att banda ännu en happyslapping att lägga ut på Youtube.
Men allt jag ser är ett skelögt kraterface med enorma armar.
Då slår det mig.
Jag är inte längre i Stockholm.
Utan i Västerås.
På Blue Moon.
Ett laglöst land där det bara finns två vägar till framgång.
En fin bil.
Och stora överarmar.
Ingen annanstans i landet lägger tonåriga grabbar med drömmar om hockeyproffsliv, trettioåriga fabriksarbetare med sedan länge döda drömmar om hockeyproffsliv och utländska herdepojkar som inte ens vet vad hockey är så mycket tid på att bygga överarmar.
Resten av kroppen är oväsentlig. Det är överarmarna som räknas.
Jag skyfflar undan fårskallen och ser hur han måttar ett slag mot mitt bakhuvud som fångas upp av en påpasslig dörrvakt.
Går in i baren och ropar till mig en bartender med Peter Jihde-frisyr.
En kall öl i handen senare ställer jag mig strategiskt placerad mellan två dansgolv. Ingen passerar utan att jag ser det.
Och det är ett beslut jag snart börjar ångra.
"You're the one that I want" i ena örat.
"Tokyo" i andra örat.
Och tjejerna som rusar fram och tillbaka kunde lika gärna sprungit mellan vattenhålen i Serengeti.
Ju fetare de är desto högre sjunger de med.
Ingen får missa att de har roligt fastän de är feta.
Små, plirande ögon stirrar stint på den som vågar tvivla på hur roligt man kan ha på Blue Moon om man är 21 år, har två barn, är mellan jobb och har en målvikt som ligger strax under hundra pannor.
Jag ger upp.
Går ut.
Kliver över en medelålders man som äter på en varm korv.
Beställer en chorizo och trycker i mig som en bulimiker på julbord.
Kollar stolt in överarmarna i ett nedsläckt skyltfönster, men upptäcker till min besvikelse att de nakna, politiskt korrekt svarta skyltdockorna som ska bära vittnesbörd över resultatet av min Friskis & Svettis-satsning är mindre imponerade.
En stor finne lyser som ett stoppljus inne i min ena näsborre.
Västerås.
Gotta love you.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: