Sveriges falskaste horor

augusti 15, 2007

Glöm flodvågor, pitbullterriers och det ökade oprovocerade våldet. Glöm bort östatshoror som lovar guld och gröna skogar men levererar flatlöss och stubbade kalhyggen.
Glöm till och med bort anarkafeministernas otvättade, orakade skrev.
Det finns ett större hot mot samhället än så.
Jag talar om bankerna.
De ger sken av att vara en samhällsfrämjande institution vars enda uppgift är att se till att människor har råd att sätta guldkant på tillvaron. Jag minns själv hur jag glatt tågade iväg till banken och satte in hundra kronor på Miljonkontot.
Hundra kronor.
Som kunde bli en miljon.
Den groteska kvinnan nöp mig i kinden med rosa ballongfingrar som luktade grönsåpa. Hon skrattade och sade:
– Det här är början på en förmögenhet, min lilla vän.
Och jag, en femårig oskuldsfull grabb som ännu inte legat med min första hora, trodde på henne.
Jag skulle bli rik. Kunna köpa ett tv-spel, ett luftgevär och en röd bil, eventuellt en brandbil. Jag skulle ha råd med lördagsgodis varje dag och kunna extraknäcka som Hulken eftersom jag inte behövde något dagjobb.
Tiden gick.
Jag växte.
Men det gjorde inte pengarna.
Varje gång jag gick in attackerade ett par korviga fingrar mina kinder som allt mer förlorade sin pojkaktiga äppelkäckhet.
– Du är så duktig att spara, sade fettmonstret bakom disken.
Men vad hjälpte det när Inflationen och Räntan och Konjunkturen snodde mina stålar så fort jag vände ryggen till. Jag misstänkte att de var av tattarsläkt eftersom de hade så konstiga namn och tanten i kassan såg så bekymrad ut varje gång hon pratade om dem.
En vacker dag fick jag nog.
I min lilla svarta, blanka bankbok stod det femtiosex kronor. Knappt ett kilo godis. Långt ifrån en brandbil.
Jag tog ut alla pengar.
Kassamongot hade fått grått hår och de tidigare så späckade kurvorna hade blivit till degiga påsar som hotade kväva hennes plågade kropp.
– Men varför gör du det? Det allra bästa är att spara så att du har pengar när du blir gammal, skrek hon desperat efter mig när jag gick därifrån.
Jag iddes inte svara.
Tiden gick.
Men jag kunde inte glömma. Varje gång jag passerade banken blängde jag surt på kassamongot genom skyltfönstret. En vacker dag var hon borta.
Hennes tjänst hade blivit överflödig, sade byskvallret. Folk kunde sköta sina bankaffärer själva på Internet nu. Snart skulle alla kontor läggas ned och världen skulle bli en bättre plats.
Jag skrattade gott för mig själv. Använde två av mina femtiosex kronor till att köpa en nötcréme som jag festade på.
Vem fan behövde den subban i alla fall, tänkte jag belåtet.
Snart ångrade jag mig. Varje gång Internet kraschade fick jag hosta upp sjuttiofem jävla spänn för att betala min telefonräkning på dryga hundringen. Som om inte det var nog var det en gammal klasskamrat som jobbade i fiskdisken på närbutiken som skulle sköta överföringen.
Varje gång sneglade han på fakturan. Jag kunde se hur han gjorde mentala anteckningar om mina shoppingvanor att ta upp under löningshelgen på Stadshotellet.
Plötsligt såg jag mönstret. Jag fick göra jobbet som den feta tackan på banken tidigare gjort. Men banken höjde sina avgifter.
Äckliga snorungar med telemarketingbakgrund tjänade storkovan på att jag gjorde deras jobb. Deras leasade BMW, bostadsrätt i stadsdelar utan invandrare, alkoholister och låginkomsttagare och vackra flickvänner var ett resultat av att jag gratisjobbade åt dem.
Och jag mådde dåligt av vad jag såg.
Jag mår fortfarande dåligt.
Varje gång jag går förbi ett bankkontor och ser någon snabbkäftad kostymklädd horunge med högt hårfäste och begynnande alkoholframkallad fetma ryser jag inombords.
Men hämnden är ljuv.
Jag ollar bankomater. Skyltfönster till bankrelaterade mäklare. Handtagen på alla BMW som står parkerade i närheten av ett bankkontor.
Svettig av en hel dags isolering i tajta kalsonger och åtsmitande jeans, drar jag den över lortiga sifferknappar och otvättade fönster. Men det är det värt när jag vet att ni går runt besudlade av mina kroppsvätskor.
Tänk på det nästa gång ni går till bankomaten och trycker in er kod för att plocka ut några hundringar inför helgens supande. 

Och förresten var det ett jävla tjatande om att jag ska blogga. Nytt jobb ger mig mindre tid, men snart trappar jag upp igen. För vem ska annars berätta om hur horvärlden egentligen fungerar?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: