Mörkret faller över Stockholm som ett stycke svart satäng draperad kring höfterna på övervintrad hora som sett sina bästa dagar.
Folk vaknar, torkar sig om näsan och går till jobbet trots att de egentligen bara vill stanna kvar i sängen, ligga kvar i den värmande kokong duntäcket skapar.
Cv:n läggs upp på jobbsökarsajter. Aftonbladet kablar ut Maldiverna som paradiset på jorden. Fritidsresor kramar ur det sista ur Lottie Knutsson-effekten.
Den lilla mediesfären i Stockholm debatterar om bloggandets vara eller icke vara.
Bloggen, den lilla människans röst i etern.
Den som gör vissa människor rika.
Den som ger andra människor sparken.
Den som låter vilken idiot som helst komma till tals.
En konflikt har blossat upp på mediebranschens bevakande organ. I den ena ringhörnan står några klädhoror. I den andra lutar sig en pojkaktig skåning med ett skälmskt leende på läpparna och ett charmigt sätt mot repen. Jag lägger pengarna på grabben.
För det finns tusentals tjejer som dagligen lägger upp bilder på sig själva i sina outfits. Med blixten på mobilerna, alternativt den billigaste Ixusmodellen, riktad in i spegeln plåtar de sina garderobsfynd.
Huvudet är aldrig med.
Nej, det vi får se är en haka, en fläta som hänger ner över ena axeln och en androgyn kropp.
"Va tycker ni bitches om min nya särk??? Är den inte fin??? Dom finns på H&m och kostar bara 1800 spänn typ, rena fynder!!!"
Men hororna från Berghs, de tänker lite extra. Här duger det inte att lägga in en lågupplöst bild på några jävla kläder. Det ska vara arty. En tanig näve sträcks upp mot taket, i kamerans sökare fångas ett par plutande läppar, en spikrak lugg och en urringning som avslöjar att det finns bröst där, bara man letar tillräckligt länge.
På Flashback sitter killar med hög intelligens och för mycket tid och skummar igenom sajterna. De vackraste bloggerskorna rangordnas.
Tjejernas febrila ansats att sticka ut, att bli nästa blogghora som faktiskt tjänar pengar på att fota sitt fula nylle och skriva om sitt pinsamt trista sexliv, reduceras med några musklick till att bli runkobjekt i mörklagda studentrum.
Och jag skrattar högt.
Ni modebloggarhoror i era schackrutiga kjolar med svarta leggings under och era storblommiga toppar över a-kupornas rundningar.
Fortsätt lägga upp kassa bilder och peppa småtjejer i Rågsved, Motala och Mellerud.
Fortsätt föda perverterade studentsinnen med underhållande detaljer om era shoppingrundor i Gallerian.
Vi andra skrattar åt er.
Till syvende och sist blir även ni knullade i mörkret till rytmen av Livin’ on a prayer.

Soundtrack of my life

oktober 11, 2007

Det blir allt svårare att ta sig upp på morgnarna. Mina otäta fönster släpper in kylan, medan den feldesignade ventilationen suger ut den lilla värme min egen kropp genererar.
Mina tår vitnar i samma ögonblick de nuddar det iskalla golvet.
Min sönderstressade mage börjar krångla så fort jag öppnar kylskåpet för att trycka i mig Kellogg’s Special K, minimjölk och skivad banan, samma frukost jag ätit de senaste sju åren.
Den lilla rännil varmt vatten som strilar ur duschen räcker bara till för att värma ett par kvadratcentimeter hud i taget.
Byter kalsonger, men tar på mig gårdagens strumpor eftersom den sura kärringen två våningar över mig bokat upp de enda tre kvällarna i månaden jag kan tvätta.
Den bitande morgonvinden som drar genom hålet i högerdojan får foten att kännas som om den precis placerats i ett fotbad med Vicks Blå.
Andedräkten blir till vit rök när jag går till tunnelbanan.
Jag andas stötvis som ett skäggigt litet lok.
Omkring mig ser jag andra lok.
Ett tjockt litet lok har hängt en stor rock kring sin kostym.
En kurvigt lok drar till sig blickarna när jag passerar Västermalmsgallerian.
Ett tjockt loks breda röv spärrar trottoaren så att jag två minuter senare missar tåget med minsta möjliga marginal.
Killen som stänger in mig i ett hörn längst in mot de tågdörrar som inte kommer att öppnas vid min hållplats luktar så starkt av svett och parfym att till och med mina atrofierade luktceller vrider sig i plågor.
Men så kommer jag till Rådmansgatan.
Och där står han.
Trubaduren.
En äldre man.
Skäggig och sjaskigt klädd.
Gitarren i ett hårt grepp.
Fodralet uppvikt och blottande några glänsande mynt och tummade sedlar vars position mot det mockaliknande innerfodret avslöjar att de inte är ditslängda av stressade stockholmare.
Hans mörka stämma, len som sammet och fylld av känslor ner till minsta vibrato, studsar mellan de gula väggarna.
Och ögonen glittrar som på en nybetald hora.
Jag gräver i fickorna.
Hittar en knölig tjugolapp. Håller den hårt i näven när jag närmar mig.
Han tittar mot mig och ler, avbryter sin sång och tackar när jag skyndar mig fram och kastar den i hans bruna lönekuvert.
Jag ler och tackar tillbaka.
Han sätter soundtracket till mitt liv.
Hans röst mattas av, försvinner ut i intet när jag rundar hörnet och går upp för trapporna. Stegen känns tyngre och tyngre, som om benen var av bly, blodet av kvicksilver och huden av valsad plåt.
Det är sextio meter kvar.
Ett skolmästerskap i löpning.
En sprintdistans för handikappade.
Ett revir för en gatuhora.
En evighet för en dömd man.

Stockholm har blivit kallt

oktober 4, 2007

Himlen mörknar allt tidigare, men det är ingenting mot svärtan som breder ut sig i min själ.
Allt känns tungt.
Som om jag vore en liten hora i ett nytt kvarter.
Eller en skribent med stora drömmar och ett ännu större ego, men utan en arena att visa upp mig på.
Alex har slutat blogga.
Men det är inte det som gör ont.
Det var ändå en skitblogg.
Det som gör ont är att se Ronnie hemma hos Alex. Två dödsfiender som plötsligt lägger ner vapnen och spelar fotboll på julaftonen för att sedan återuppta striderna.
Den svettiga pannan, de stora, glesa lockarna, kutryggen.
Sitter där.
Och dricker mjölk och äter kanelbullar.
Med sin värsta smädare.
Var finns hedern fiender emellan?
Alex gottar sig åt att få skriva en lång, djuplodande text om Ronnie med utgångspunkt i sin egen existens.
Ronnie ser fram emot att få se sig själv i Café, berätta att man kan komma långt bara genom att vara en fin kille.
Två parasiter närda av ett kulturellt andefattigt Sverige.
Och jag har tappat lusten.
Jag stör mig fortfarande på feta tanter och kostymklädda säljare som skyndar sig på tunnelbanan för att sedan stanna och blockera ombordstigningen medan de sveper med blicken i jakt på den perfekta platsen. Jag stör mig fortfarande på muskulösa, tatuerade killar i No Gi-tröjor som stolt proklamerar 300-influerade deviser som "Jag har inget emot smärta, smärta är skönt." i svettdoftande omklädningsrum med andäktigt stirrande småpojkar omkring sig. Jag stör mig fortfarande på att man måste lämna arbetsplatsen allt tidigare för att få bord på lunchen.
Ibland vill jag bara kasta tangentbordet i väggen, sparka sönder monitorn och stämpla ut.
Men jag tänker inte ge upp.
Tvärtom. 
Jag tänker trappa upp kriget. 
För jag vet att jag behövs.
Tycker du att kanelbullens dag är viktigare än meningslöst sex och ångestdämpande fredagsöl?
Tycker du att du gör en insats när du har en röd tröja som skär sig mot ditt rosa band?
Tycker du att det är rätt att släppa lös snaggade tjejer med flaxande bröst i allmänna badhus?
Då ligger du jävligt pyrt till.
Nattfjäril är tillbaka, era fittor!