Soundtrack of my life

oktober 11, 2007

Det blir allt svårare att ta sig upp på morgnarna. Mina otäta fönster släpper in kylan, medan den feldesignade ventilationen suger ut den lilla värme min egen kropp genererar.
Mina tår vitnar i samma ögonblick de nuddar det iskalla golvet.
Min sönderstressade mage börjar krångla så fort jag öppnar kylskåpet för att trycka i mig Kellogg’s Special K, minimjölk och skivad banan, samma frukost jag ätit de senaste sju åren.
Den lilla rännil varmt vatten som strilar ur duschen räcker bara till för att värma ett par kvadratcentimeter hud i taget.
Byter kalsonger, men tar på mig gårdagens strumpor eftersom den sura kärringen två våningar över mig bokat upp de enda tre kvällarna i månaden jag kan tvätta.
Den bitande morgonvinden som drar genom hålet i högerdojan får foten att kännas som om den precis placerats i ett fotbad med Vicks Blå.
Andedräkten blir till vit rök när jag går till tunnelbanan.
Jag andas stötvis som ett skäggigt litet lok.
Omkring mig ser jag andra lok.
Ett tjockt litet lok har hängt en stor rock kring sin kostym.
En kurvigt lok drar till sig blickarna när jag passerar Västermalmsgallerian.
Ett tjockt loks breda röv spärrar trottoaren så att jag två minuter senare missar tåget med minsta möjliga marginal.
Killen som stänger in mig i ett hörn längst in mot de tågdörrar som inte kommer att öppnas vid min hållplats luktar så starkt av svett och parfym att till och med mina atrofierade luktceller vrider sig i plågor.
Men så kommer jag till Rådmansgatan.
Och där står han.
Trubaduren.
En äldre man.
Skäggig och sjaskigt klädd.
Gitarren i ett hårt grepp.
Fodralet uppvikt och blottande några glänsande mynt och tummade sedlar vars position mot det mockaliknande innerfodret avslöjar att de inte är ditslängda av stressade stockholmare.
Hans mörka stämma, len som sammet och fylld av känslor ner till minsta vibrato, studsar mellan de gula väggarna.
Och ögonen glittrar som på en nybetald hora.
Jag gräver i fickorna.
Hittar en knölig tjugolapp. Håller den hårt i näven när jag närmar mig.
Han tittar mot mig och ler, avbryter sin sång och tackar när jag skyndar mig fram och kastar den i hans bruna lönekuvert.
Jag ler och tackar tillbaka.
Han sätter soundtracket till mitt liv.
Hans röst mattas av, försvinner ut i intet när jag rundar hörnet och går upp för trapporna. Stegen känns tyngre och tyngre, som om benen var av bly, blodet av kvicksilver och huden av valsad plåt.
Det är sextio meter kvar.
Ett skolmästerskap i löpning.
En sprintdistans för handikappade.
Ett revir för en gatuhora.
En evighet för en dömd man.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: