15 år gammal.
På gränsen till att vara kvinna.
Men fortfarande barn.
Hela livet har hon suktat efter det.
Födelsedagsfesten som markerar ingången i vuxenlivet.
16-årsfesten.
Allt ska vara rätt, ingenting får fattas.
Artisten, den moderna hovnarren, helst en i Sverige tämligen okänd stjärna på uppåtgående, stor nog i de smaklösa nyrikas värld och liten nog att köpas för pengar.
Lokalen. Vräkigt, dyrt, lyxigt, exklusivt. Inga utgifter för stora för mammas lilla pärla, pappas lilla ögonsten.
Vill den lilla horan ha en guldpläterad vagn dragen av aderton nubiska dvärgar ska hon få det.
Måste inbjudningarna levereras av servila filippiner iklädda gröna silkeskläder vävda av finaste spindelväv, så må det ske.
Världens alla Nathalie Schutermans gör sig redo för den urgamla ceremonin.
The old queen is dead, long live the queen.
Den lilla horan lanerar, bjuder in, hånskrattar, mobbar.
Ett hov ska skapas, ve den tjocke, den lytte, den fule, och den snygge.
Ingen får överglänsa dagens prinsessa.
Viktigast av allt är uppträdandet.
Talanglöshet så stor att den inte kan köpas för pengar ska exponeras.
Falsksång, spastisk dans, tal.
Den lilla horan utan kläder.
Tårarna.
Hur fan kan hennes mor vara så elak, hon vill ju inte ha tvåmiljonersbilen idag, utan på festen så alla kan se och förstå hur lycklig hon är.
Drama.
Festen.
En Hitler i en 15-årings kropp planerar, organiserar, styr och ställer.
De två killarna i hörnet med falska Rolex och skjortor från Wal-Mart? Släng ut dem. I rännstenen där de hör hemma.
Lycka är att stå i rampljusets kalla ljus, bländad av kamerablixtar och ego, blind för gamarna som cirklar där.
Den här kvällen är bara hennes.
Israels attack på svenska matkonvojer.
Självmordsattacker i Afghanistan.
Oljekatastrof i USA.
Inget av det spelar någon roll. Idag är hennes dag.
Och idag är bara hon som spelar roll.
Imorgon väntar ett nytt liv.
Ett nytt liv där hon precis knullat på film med den latinamerikanska servitören.

Jag viker av vid spannmålshyllan och där står hon.
En jätte.
Inte i längd, där är hon snäppet under snittet.
Utan en jätte mätt i kubik.
Den voluminösa röven är inslagen i rosa velour.
Jag ser tydligt hur trosornas kanter skär över skinkorna som en dubbel ekvator över tvillingplaneter, för evigt låsta i varandras omloppsbana.
Den brottarbreda ryggen är inklämd i en t-shirt så tajt att den lika gärna skulle kunna vara påmålad.
Varje steg hon tar sänder vågor av dallrande fett längs kroppen.
De gigantiska brösten, vart och ett stort nog att föda ett sudanesiskt flyktingläger, har hon av bekvämlighetsskäl lagt upp i kundvagnens gallerstol avsedd för barn.
Med krökt rygg skjuter hon vagnen framför sig.
En rollator för monster.
För varje steg den naturvidrig styggelsen av kött och metall tar flåsar hon. Ibland stannar hon till, tar en paus, river ner några chokladkakor, en Frödinge ostkaka, några kilo chilinötter.
Jag vill skrika åt henne.
”Banta ditt förbannade horfetto. Banta eller dö.”
Det gör jag inte. Hon är inte ensam.
Butiken är full av dem.
Tjockisar som givit upp och därför blivit ännu tjockare i väntan på ett mirakelmedel, ett litet piller, en lösning på just deras hormonella gåta  som ligger bakom övervikten, för det är naturligtvis varken kost eller brist på motion som bär ansvar för misslyckandet.
Det är samhället som inte lärde henne äta ordentligt.
Samhället som drog ner på skolgymnastiken hon ändå skolkade ifrån genom att skylla på sin ymniga menstruation inför generade idrottslärare.
Det är livsmedelsindustrins fel som lägger en extra mazarin i förpackningen, vars mikropizzor innehåller för många kalorier i förhållande till mättnaden, som skriker ”Ta tre, betala för två”, ett erbjudande en fattig förtidspensionär inte har råd att tacka nej till.
Jag betalar och går.
Vänder mig om.
Hon står vid hissen och väntar.
Pattarna vilar fortfarande i kundvagnen.
I handen har hon ett wienerbröd. Man får gårdagens fikabröd till extrapris. Sex stycken för tio kronor.
Jag går ner för trappan och går hem.
Tar för mig av den nybakade äppelpajen som väntat på mig.
Dränker den i marsánsås.
Och tänker att jag aldrig ska bli som hon.

Nathalie Schuterman

maj 28, 2010

En del saker går helt enkelt inte att tiga om.
Som Nathalie Schuterman och hennes dotter Chloé.
Ni som följt mig vet att jag inte är särskilt fin i kanten. I försöken att rotfylla samhällets inflammerade visdomstand drar jag mig till exempel inte för att kalla de ansvariga för horor. Fattig eller rik, barn eller vuxen. Horor kommer i många former.
Men min kritik har till största delen varit generell förutom de fall då det i sanningens namn krävts ett människooffer på kritikens altare.
Idag är du som får din dom, Nathalie Schuterman.
Ni kanske inte vet vem Nathalie är. Oroa er inte. Det visste inte jag heller.
Inte förrän jag såg det här.
Nathalie äger en butik, ett yrke hon delar med otaliga svenskar, kurder, jugoslaver och finnar.
Men Nathalie säljer inte torrt godis för tre och nittio hektot, snus i stockar för tvåhundra kronor, Harry Boy till svetsare från Göteborg och folköl till fjuniga fjortonåringar.
I hennes butik finns inga banana skids för en krona stycket.
Inga segtuggade Jenka vars smak bleknar och dör efter några sekunder.
Inga lakritspipor med rosa strössel.
Ingen äppelsmakande tobak till tunisiska vattenpipor i rostig plåt och glasimitation av hårdplast.
I hennes butik finns väskor som bär förnamn.
Blusar som bär efternamn.
Accessoarer som bär både för- och efternamn.
Låg- och medelinkomsttagare göra sig icke besvär.
Hos Nathalie är ni alla Julia Roberts på Rodeo Drive.
Nasalpratande nazister utvisar alla horor som inte bär det gyllene signum som kallas Amex Black.
Inget nytt under solen. Det som skiljer Nathalie från andra är att hon är mamma till ett monster.
Elvaåriga Chloé.
Låt oss först klargöra en sak: Jag lastar inte på något sätt Chloé, lika lite som jag lastar Frankensteins monster för sin existens.
Jag lastar dig Nathalie.
”Det är klart att hon ska ha det bästa” skrattar Nathalie när Carolina Gynning frågar om det är svårt att skämma bort sitt barn.
Men Nathalie, att köpa en Barbiedocka som inte får tas ur kartongen är väl för fan inte det bästa.
Att köpa väskor för tio tusen till en tioåring är inte att vara en bra mamma. Det är att vara helt jävla dum i huvudet.
Och förloraren är Chloé.
Med flickfalsett och så krystade stockholmsfina r att de uttalas j berättar hon hur hon andats in fashion sedan hon var liten.
Är det som att boffa tändargas? Gör det dig dum? Låter det dig fly verkligheten en sekund? Fungerar det som en ogenomtränglig sköld när fattiga barn går till attack?
Så kära Nathalie, berätta för oss som bara smakat modebordets smulor hur det är att ha mode som en kulturform och inte som en lyx.
Till Resumé, mediebranschens egen gycklarföreställning, säger Nathalie att hon inte bryr sig om den folkstorm hon orsakat.
”…folk som inte känner en – deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade – på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.”
Hör ni det politruker?
Låt endast de som kan visa upp en Balenciaga få rösta i nästa val. Då slipper vi tänka på de gamla och de sjuka, de arbetslösa och de som tjänar mindre än en halv miljon om året.
Nathalie är bortom all hjälp. Ensam sitter hon på sitt glasberg och kastar pärlor, äkta naturligtvis, odlade saknar den rätta lystern, på världen utanför.
Men Chloé har en chans. En chans att en dag upptäcka att det finns en värld utanför Milano, Paris och Birger Jarlsgatan. En chans att upptäcka att skönhet inte döljer sig i garvat läder och chiffonger och att Chanel inte kommer till ens räddning när en näspudrad greve bestämmer sig för att ”lära känna henne lite närmare”. En chans att få uppleva livet.
Och den dagen då Chloé flämtande viskar ”Mig får du älska på ett hedniskt vis!” till en arbetslös och outbildad Ahmed från Norra B, ja då har Nattfjäril vunnit.
Igen.

Stureplanshoror

maj 28, 2010

Det regnar.
Stureplan ligger nästan öde när jag går till jobbet.
Enstaka affärsmän skyndar förbi i kostymer som inte tål väta.
En och annan husfru har tagit sig ut för att bränna någon annans pengar.
Men för en gångs skull är Stureplan mitt.
I vanliga fall är här fullt av horor.
Sommaren förvandlar uteserveringar till fritidsgårdar för de som är, de som vill vara, de som varit.
En hemvist för alla som söker den flyktiga vällust som bara kan ges av pengar, makt och utspätt kokain.
Utseende är allt när ingen kan höra dig tala.
I åtsmitande kläder visar de upp sina kroppar, den enda handelsvara som står till buds.
Fasta Östermalmsrövar skulpterade under många, långa timmar på stairmasters.
Pilatesplatta magar.
Djupa urringningar avslöjar lena, bruna bröst som fått lite artificiell hjälp när naturen inte riktigt räckt till.
Restylanebyggda läppar ständigt täckta av glänsande lypsyl.
Manikyrerade naglar med nagelbanden varsamt petade tillbaka.
Håret ett resultat av den gemensamma ansträngningen hos homosexuella hårkreatörer och skönhetsindustrins finaste kemister.
På dansgolvet gör de allt för att synas, väcka den uppmärksamhet deras kärlekslösa föräldrar aldrig gav dem, fylla insidans tomhet som inte ens Louis Vuitton, Marc Jacobs och Tom Ford rår på.
Horor.
Men idag är Stureplan mitt.

Nästa gång tar vi upp tjejerna runt Stureplan.

Vem är Nattfjäril?
Låt mig först poängtera om att jag inte hyser några illusioner att ha särskilt många läsare att presentera mig för efter ett drygt årslångt uppehåll, inte heller att ni ens trängtar veta mer om mig. Men ibland måste egon smekas om inte annat för att inbilla sig själv att man har ett existensvärde. Därför presenterar jag mig själv vare sig ni vill eller inte.
Jag är en man som passerat 30.
En gång var jag lovande inom mitt fält, men tiden sprang mig förbi.
Kanske tog jag inte de chanser jag borde ha tagit, kanske tog jag de chanser jag inte borde ha tagit.
Jag befinner mig i periferin.
Jag ser unga horor beredda att suga kändisskapets smutsiga kuk för en smula av dess falska glans klättra, äga, älska, falla.
Talanglösa apors vars främsta merit är sexualitetens grepp över det svaga köttet.
Att ligga i tv premieras med mer uppmärksamhet än att pränta ner svaren på de stora livsfrågorna, att supa sig full på inhemsk sprit ger status bland tonåringar i sina trasiga puppor i väntan på att de också ska bli fjärilar.
Jag ser också unga män och kvinnor med stor begåvning flyta ovanpå, olja på inkompetensens höga vågar.
Jag ser Kissie sätta felstavade ord som blir så rätt när hon beskriver samhället vi lever i. Ett tidsdokument lika vackert som bortkastat på dem som läser det. En påfågel slaktad och stekt av hungriga barbarer.
Jag ser de unga männen. Da Vincis, Picassos, Söderbergs arvtagare.
Christopher Friman, Viktor Barth-Kron, Kristofer Ahlström, deras namn en fyrbåk i kulturnatten, deras texter framtidens heliga skrifter.
The Book of Viktor, The Book of Friman, The Book of Ahlström.
En bok saknas.
The Book of Nattfjäril.
För tiden springer iväg. Jag blir inte yngre. Min glöd falnar.
Runt omkring mig växer en ny generation horor upp. Formade i analfabetismens kalla eld. Hamrade på det sociala nätverkets städ. Fast i politiskt korrekta bojor.
Det finns ingen plats får sådana som jag. Nattfjärilar som dras till ljuset, oemotståndligt, obönhörligt, oförmögna att komma ända fram utan att bränna våra vingar.
Tänker jag ge upp?
Nej.
Ibland är sanningen inte tillräcklig, ibland förtjänar folk mer. Ibland förtjänar folk att belönas för sin tro…

Länge sedan

maj 26, 2010

Jag har varit tyst ett tag. Kanske alldeles för länge. Men världen förändrades.
Det gjorde inte jag.
Blondibella blev mindre blond och försvann.
Kissie dök upp.
Ronnie flyttade ut på landet.
Hororna försvann. Kom tillbaka. Mångfaldigades enligt mitosens naturliga, men ack så trista, process.
I sorlet av horornas röster kunde jag inte längre göra mig hörd. Bitterheten stack i mitt sårade hjärta. En kall filt runt min skälvande kropp.
Ett samhälle på dekis där 2010 knappt går att skilja från 2003, där dokusåpan är på väg tillbaka och finkulturen lämnats att förblöda.
De tribaltatuerade gymråttor som ägde sommaren 2003 äger sommaren 2010. Testokurade, bruna av regelbundna Melanotan 2-kurer, brunstiga har de kämpat sig upp från botten av medieträsket. Vid sin sida har de vulgoblondinerna, en folkrörelse av läppförstoringar och geléhallonimplantat, som ännu inte vågat lämna Sverige för Dubai, Miami, Monaco.
I sommar ska de härska sida vid sida innan den bruna färgen flagnar och efterlämnar svarta leverfläckar på både hud och själ. Den i maj så framträdande tvättbrädan kapslas in i spritfett och kebabsås. De uppnosiga brösten rynkas och börjar hänga.
En och annan hora kommer att flyga söderut dit festen aldrig slutar och rika män utan bekymmer dränker dem i champagne, escargot de bourgogne och Louis Vuitton i utbyte mot en avsugning eller två.
Ett billigt pris för att se världen genom swarovskifacetterade glasögon.
Men Nattfjäril har tigit länge nog. Sanningen om era patetiska skådespel ska granskas.
Välkommen sommaren.
Och ett stort välkommen tillbaka till mig själv.