Betraktelser från Maxi, del 1

maj 30, 2010

Jag viker av vid spannmålshyllan och där står hon.
En jätte.
Inte i längd, där är hon snäppet under snittet.
Utan en jätte mätt i kubik.
Den voluminösa röven är inslagen i rosa velour.
Jag ser tydligt hur trosornas kanter skär över skinkorna som en dubbel ekvator över tvillingplaneter, för evigt låsta i varandras omloppsbana.
Den brottarbreda ryggen är inklämd i en t-shirt så tajt att den lika gärna skulle kunna vara påmålad.
Varje steg hon tar sänder vågor av dallrande fett längs kroppen.
De gigantiska brösten, vart och ett stort nog att föda ett sudanesiskt flyktingläger, har hon av bekvämlighetsskäl lagt upp i kundvagnens gallerstol avsedd för barn.
Med krökt rygg skjuter hon vagnen framför sig.
En rollator för monster.
För varje steg den naturvidrig styggelsen av kött och metall tar flåsar hon. Ibland stannar hon till, tar en paus, river ner några chokladkakor, en Frödinge ostkaka, några kilo chilinötter.
Jag vill skrika åt henne.
”Banta ditt förbannade horfetto. Banta eller dö.”
Det gör jag inte. Hon är inte ensam.
Butiken är full av dem.
Tjockisar som givit upp och därför blivit ännu tjockare i väntan på ett mirakelmedel, ett litet piller, en lösning på just deras hormonella gåta  som ligger bakom övervikten, för det är naturligtvis varken kost eller brist på motion som bär ansvar för misslyckandet.
Det är samhället som inte lärde henne äta ordentligt.
Samhället som drog ner på skolgymnastiken hon ändå skolkade ifrån genom att skylla på sin ymniga menstruation inför generade idrottslärare.
Det är livsmedelsindustrins fel som lägger en extra mazarin i förpackningen, vars mikropizzor innehåller för många kalorier i förhållande till mättnaden, som skriker ”Ta tre, betala för två”, ett erbjudande en fattig förtidspensionär inte har råd att tacka nej till.
Jag betalar och går.
Vänder mig om.
Hon står vid hissen och väntar.
Pattarna vilar fortfarande i kundvagnen.
I handen har hon ett wienerbröd. Man får gårdagens fikabröd till extrapris. Sex stycken för tio kronor.
Jag går ner för trappan och går hem.
Tar för mig av den nybakade äppelpajen som väntat på mig.
Dränker den i marsánsås.
Och tänker att jag aldrig ska bli som hon.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: