Chefshoran

juni 3, 2010

Han tittar på mig.
Blicken sveper över mitt ansikte.
Stannar till en sekund i pannan där jag har ett rivsår efter ett slagsmål med vildkatt till hora igår.
Går vidare.
Över skäggstubben på kinderna.
Ner till till t-shirten med trycket ”Born to fuck you in the ass”.
Sedan upp igen.
Möter min blick.
– Jag förstår att du är besviken. Att du känner att du inte fått ut det du velat ha. Det gör jag verkligen.
Han säger det utan att någonsin darra på rösten.
Fast.
Varm.
Trygg.
Jag harklar mig. Sväljer lite torrt slem som fastnat långt bak i halsen.
– Alltså, jag är bortom besviken. Nu vill jag bara att allt ska bli bra, att jag ska få det jag blivit lovad.
Han tittar på mig en lång stund.
Kollar ner i sina papper.
– Ja, så här ska det inte vara. Ingen semester på två år. Närmare 1 500 övertidstimmar. Det är naturligtvis inte bra.
”Inte bra.”
Orden ekar i mitt inre.
”Inte bra.”
Jag har gett allt för företaget. Med hög feber, hosta och glansiga ögon har jag tillbringat dygnslånga pass framför datorn.
Helger, högtider, till och med semester.
Jobbet har varit allt.
Intressen har väckts till liv, flammat upp och sedan falnat och dött när jobbet tagit över. En blöt filt på en sprakande eld.
Vänner har offrats längs karriärens Via Dolorosa.
Kärleken har lidit.
– Men om du bara kunde glömma allt som varit. Börja om från början. Utan allt bagage. Se på det med framtidsoptimism. Vad säger du om det?
Han fortsätter. Lika varm på rösten. Lika trygg.
”Ja, men då så. Då gör vi så. Då börjar vi om från början. Glömmer att jag varit underbetald och utarbetad. Ger mig en hög jävla lön, tio veckors semester och anställer arbetsvilligt folk istället för de förbannade gamar jag jobbar med idag. Vad säger du om det? Det andas väl framtidsoptimism, din förbannade hora. Eller vad menar du med dina jävla plattityder?”
Jag säger ingenting.
Nickar.
Vi skakar hand på det.
Han pratar avslappnat om hur skönt det var att vi hade det här samtalet. Att det är viktigt att rensa luften ibland. Att man ibland måste släppa och gå vidare.
Jag nickar. Säger ingenting.
På vägen ut knyter jag näven i fickan.
Nästa gång, då jävlar får jag som jag vill.

Annonser

One Response to “Chefshoran”

  1. lifesdesire Says:

    ”välj dina strider”
    Undrar hur många gånger man måste böja nacken och låta flodvågen passera?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: