Länge sedan

maj 26, 2010

Jag har varit tyst ett tag. Kanske alldeles för länge. Men världen förändrades.
Det gjorde inte jag.
Blondibella blev mindre blond och försvann.
Kissie dök upp.
Ronnie flyttade ut på landet.
Hororna försvann. Kom tillbaka. Mångfaldigades enligt mitosens naturliga, men ack så trista, process.
I sorlet av horornas röster kunde jag inte längre göra mig hörd. Bitterheten stack i mitt sårade hjärta. En kall filt runt min skälvande kropp.
Ett samhälle på dekis där 2010 knappt går att skilja från 2003, där dokusåpan är på väg tillbaka och finkulturen lämnats att förblöda.
De tribaltatuerade gymråttor som ägde sommaren 2003 äger sommaren 2010. Testokurade, bruna av regelbundna Melanotan 2-kurer, brunstiga har de kämpat sig upp från botten av medieträsket. Vid sin sida har de vulgoblondinerna, en folkrörelse av läppförstoringar och geléhallonimplantat, som ännu inte vågat lämna Sverige för Dubai, Miami, Monaco.
I sommar ska de härska sida vid sida innan den bruna färgen flagnar och efterlämnar svarta leverfläckar på både hud och själ. Den i maj så framträdande tvättbrädan kapslas in i spritfett och kebabsås. De uppnosiga brösten rynkas och börjar hänga.
En och annan hora kommer att flyga söderut dit festen aldrig slutar och rika män utan bekymmer dränker dem i champagne, escargot de bourgogne och Louis Vuitton i utbyte mot en avsugning eller två.
Ett billigt pris för att se världen genom swarovskifacetterade glasögon.
Men Nattfjäril har tigit länge nog. Sanningen om era patetiska skådespel ska granskas.
Välkommen sommaren.
Och ett stort välkommen tillbaka till mig själv.

Annonser

Mörkret ger och tar

november 30, 2007

Omkring mig böjer folk sina nackar, ett penibelt försök att undkomma det fallande regn som luckrar upp stadens hårda konturer.
Men jag vägrar böja mig för vädrets makter.
I stället skrattar jag.
En dåres skratt eller den typ av skratt som endast en fullkomligt lycklig man kan prestera.
Neonljusens varma sken tar fram stadens mer melankoliska skönhet. En kakafoni av ljus som samtidigt stänger ute det mesta av mobilpratande kärringar, bruten svenska, fjortiskonversationer och drygt affärssnack.
Jag njuter av att regndropparnas mjuka smekningar över min slitna skinnjacka. Njuter av att känna den svala vätan fukta stressheta kinder. Njuter av att älska det alla andra hatar.
Nära hemmet möter jag honom. En gammal bekant vars namn lurar vagt i minnets dimhöljda vrår.
Han är välklädd och de nyrakade kinderna blänker av årstidens påträngande fukt.
Han går hand i hand med en riktig skata.
Hennes kortklippta hår stretar åt alla håll, hennes nariga kinder avslöjar bristfälllig hudvård och hennes oformliga kropp fullkomligt skriker ”Lösgodis – 3,90 kronor hektot”.
Jag småler.
Han tittar generat ner i gatan tills vi precis ska mötas.
Då tittar han upp, rycker urskuldrande axlarna och besvarar mitt leende.
Jag skrattar hela vägen hem. Vem kan klandra honom?
Bättre en ful hora i sängen än tio vackra på gatan.