Chefshoran

juni 3, 2010

Han tittar på mig.
Blicken sveper över mitt ansikte.
Stannar till en sekund i pannan där jag har ett rivsår efter ett slagsmål med vildkatt till hora igår.
Går vidare.
Över skäggstubben på kinderna.
Ner till till t-shirten med trycket ”Born to fuck you in the ass”.
Sedan upp igen.
Möter min blick.
– Jag förstår att du är besviken. Att du känner att du inte fått ut det du velat ha. Det gör jag verkligen.
Han säger det utan att någonsin darra på rösten.
Fast.
Varm.
Trygg.
Jag harklar mig. Sväljer lite torrt slem som fastnat långt bak i halsen.
– Alltså, jag är bortom besviken. Nu vill jag bara att allt ska bli bra, att jag ska få det jag blivit lovad.
Han tittar på mig en lång stund.
Kollar ner i sina papper.
– Ja, så här ska det inte vara. Ingen semester på två år. Närmare 1 500 övertidstimmar. Det är naturligtvis inte bra.
”Inte bra.”
Orden ekar i mitt inre.
”Inte bra.”
Jag har gett allt för företaget. Med hög feber, hosta och glansiga ögon har jag tillbringat dygnslånga pass framför datorn.
Helger, högtider, till och med semester.
Jobbet har varit allt.
Intressen har väckts till liv, flammat upp och sedan falnat och dött när jobbet tagit över. En blöt filt på en sprakande eld.
Vänner har offrats längs karriärens Via Dolorosa.
Kärleken har lidit.
– Men om du bara kunde glömma allt som varit. Börja om från början. Utan allt bagage. Se på det med framtidsoptimism. Vad säger du om det?
Han fortsätter. Lika varm på rösten. Lika trygg.
”Ja, men då så. Då gör vi så. Då börjar vi om från början. Glömmer att jag varit underbetald och utarbetad. Ger mig en hög jävla lön, tio veckors semester och anställer arbetsvilligt folk istället för de förbannade gamar jag jobbar med idag. Vad säger du om det? Det andas väl framtidsoptimism, din förbannade hora. Eller vad menar du med dina jävla plattityder?”
Jag säger ingenting.
Nickar.
Vi skakar hand på det.
Han pratar avslappnat om hur skönt det var att vi hade det här samtalet. Att det är viktigt att rensa luften ibland. Att man ibland måste släppa och gå vidare.
Jag nickar. Säger ingenting.
På vägen ut knyter jag näven i fickan.
Nästa gång, då jävlar får jag som jag vill.

Idag känner jag inte för att skriva något.
Imorgon är en ny dag.

Det finns många horor på nätet.
De allra flesta skiter jag i, men en kategori biter sig kvar, rubbar mina cirklar.
Ni.
Mina läsare.
Skriver jag inte en dag är ni borta nästa.
Jag tvingas hela tiden leta efter er, fånga in er i kommentarsfälten hos andra, mer lättillgängliga horor.
Ni är falska, illojala, lättköpta, lättledda.
Ni kräver allt och först när jag ligger skakande på det iskalla klinkersgolvet, fullständigt tömd på kraft, lutar ni er tillbaka, klappar er på magen och rapar belåtet.
Och utan er finns jag inte.
Den flyktiga tillvaron i era medvetanden är det närmaste jag kommer ett liv.
En bortglömd gud.
Med tillbedjare som tar istället för ger.
Någon blind förtröstan finns inte hos er.
Så jag kämpar mig upp på alla fyra. Hulkar. Gråter. Svär.
På svaga ben tar jag mig till datorn.
Loggar in.
Rådbråkar hjärnan till dess att blixtarna i huvudet blir till flammande ljus.
I vånda och ångest och ångest föder jag fram nya meningar innan jag utmattad faller ihop igen.
En ändlös cykel.
Fan ta er, era horor.

15 år gammal.
På gränsen till att vara kvinna.
Men fortfarande barn.
Hela livet har hon suktat efter det.
Födelsedagsfesten som markerar ingången i vuxenlivet.
16-årsfesten.
Allt ska vara rätt, ingenting får fattas.
Artisten, den moderna hovnarren, helst en i Sverige tämligen okänd stjärna på uppåtgående, stor nog i de smaklösa nyrikas värld och liten nog att köpas för pengar.
Lokalen. Vräkigt, dyrt, lyxigt, exklusivt. Inga utgifter för stora för mammas lilla pärla, pappas lilla ögonsten.
Vill den lilla horan ha en guldpläterad vagn dragen av aderton nubiska dvärgar ska hon få det.
Måste inbjudningarna levereras av servila filippiner iklädda gröna silkeskläder vävda av finaste spindelväv, så må det ske.
Världens alla Nathalie Schutermans gör sig redo för den urgamla ceremonin.
The old queen is dead, long live the queen.
Den lilla horan lanerar, bjuder in, hånskrattar, mobbar.
Ett hov ska skapas, ve den tjocke, den lytte, den fule, och den snygge.
Ingen får överglänsa dagens prinsessa.
Viktigast av allt är uppträdandet.
Talanglöshet så stor att den inte kan köpas för pengar ska exponeras.
Falsksång, spastisk dans, tal.
Den lilla horan utan kläder.
Tårarna.
Hur fan kan hennes mor vara så elak, hon vill ju inte ha tvåmiljonersbilen idag, utan på festen så alla kan se och förstå hur lycklig hon är.
Drama.
Festen.
En Hitler i en 15-årings kropp planerar, organiserar, styr och ställer.
De två killarna i hörnet med falska Rolex och skjortor från Wal-Mart? Släng ut dem. I rännstenen där de hör hemma.
Lycka är att stå i rampljusets kalla ljus, bländad av kamerablixtar och ego, blind för gamarna som cirklar där.
Den här kvällen är bara hennes.
Israels attack på svenska matkonvojer.
Självmordsattacker i Afghanistan.
Oljekatastrof i USA.
Inget av det spelar någon roll. Idag är hennes dag.
Och idag är bara hon som spelar roll.
Imorgon väntar ett nytt liv.
Ett nytt liv där hon precis knullat på film med den latinamerikanska servitören.

Jag viker av vid spannmålshyllan och där står hon.
En jätte.
Inte i längd, där är hon snäppet under snittet.
Utan en jätte mätt i kubik.
Den voluminösa röven är inslagen i rosa velour.
Jag ser tydligt hur trosornas kanter skär över skinkorna som en dubbel ekvator över tvillingplaneter, för evigt låsta i varandras omloppsbana.
Den brottarbreda ryggen är inklämd i en t-shirt så tajt att den lika gärna skulle kunna vara påmålad.
Varje steg hon tar sänder vågor av dallrande fett längs kroppen.
De gigantiska brösten, vart och ett stort nog att föda ett sudanesiskt flyktingläger, har hon av bekvämlighetsskäl lagt upp i kundvagnens gallerstol avsedd för barn.
Med krökt rygg skjuter hon vagnen framför sig.
En rollator för monster.
För varje steg den naturvidrig styggelsen av kött och metall tar flåsar hon. Ibland stannar hon till, tar en paus, river ner några chokladkakor, en Frödinge ostkaka, några kilo chilinötter.
Jag vill skrika åt henne.
”Banta ditt förbannade horfetto. Banta eller dö.”
Det gör jag inte. Hon är inte ensam.
Butiken är full av dem.
Tjockisar som givit upp och därför blivit ännu tjockare i väntan på ett mirakelmedel, ett litet piller, en lösning på just deras hormonella gåta  som ligger bakom övervikten, för det är naturligtvis varken kost eller brist på motion som bär ansvar för misslyckandet.
Det är samhället som inte lärde henne äta ordentligt.
Samhället som drog ner på skolgymnastiken hon ändå skolkade ifrån genom att skylla på sin ymniga menstruation inför generade idrottslärare.
Det är livsmedelsindustrins fel som lägger en extra mazarin i förpackningen, vars mikropizzor innehåller för många kalorier i förhållande till mättnaden, som skriker ”Ta tre, betala för två”, ett erbjudande en fattig förtidspensionär inte har råd att tacka nej till.
Jag betalar och går.
Vänder mig om.
Hon står vid hissen och väntar.
Pattarna vilar fortfarande i kundvagnen.
I handen har hon ett wienerbröd. Man får gårdagens fikabröd till extrapris. Sex stycken för tio kronor.
Jag går ner för trappan och går hem.
Tar för mig av den nybakade äppelpajen som väntat på mig.
Dränker den i marsánsås.
Och tänker att jag aldrig ska bli som hon.

Nathalie Schuterman

maj 28, 2010

En del saker går helt enkelt inte att tiga om.
Som Nathalie Schuterman och hennes dotter Chloé.
Ni som följt mig vet att jag inte är särskilt fin i kanten. I försöken att rotfylla samhällets inflammerade visdomstand drar jag mig till exempel inte för att kalla de ansvariga för horor. Fattig eller rik, barn eller vuxen. Horor kommer i många former.
Men min kritik har till största delen varit generell förutom de fall då det i sanningens namn krävts ett människooffer på kritikens altare.
Idag är du som får din dom, Nathalie Schuterman.
Ni kanske inte vet vem Nathalie är. Oroa er inte. Det visste inte jag heller.
Inte förrän jag såg det här.
Nathalie äger en butik, ett yrke hon delar med otaliga svenskar, kurder, jugoslaver och finnar.
Men Nathalie säljer inte torrt godis för tre och nittio hektot, snus i stockar för tvåhundra kronor, Harry Boy till svetsare från Göteborg och folköl till fjuniga fjortonåringar.
I hennes butik finns inga banana skids för en krona stycket.
Inga segtuggade Jenka vars smak bleknar och dör efter några sekunder.
Inga lakritspipor med rosa strössel.
Ingen äppelsmakande tobak till tunisiska vattenpipor i rostig plåt och glasimitation av hårdplast.
I hennes butik finns väskor som bär förnamn.
Blusar som bär efternamn.
Accessoarer som bär både för- och efternamn.
Låg- och medelinkomsttagare göra sig icke besvär.
Hos Nathalie är ni alla Julia Roberts på Rodeo Drive.
Nasalpratande nazister utvisar alla horor som inte bär det gyllene signum som kallas Amex Black.
Inget nytt under solen. Det som skiljer Nathalie från andra är att hon är mamma till ett monster.
Elvaåriga Chloé.
Låt oss först klargöra en sak: Jag lastar inte på något sätt Chloé, lika lite som jag lastar Frankensteins monster för sin existens.
Jag lastar dig Nathalie.
”Det är klart att hon ska ha det bästa” skrattar Nathalie när Carolina Gynning frågar om det är svårt att skämma bort sitt barn.
Men Nathalie, att köpa en Barbiedocka som inte får tas ur kartongen är väl för fan inte det bästa.
Att köpa väskor för tio tusen till en tioåring är inte att vara en bra mamma. Det är att vara helt jävla dum i huvudet.
Och förloraren är Chloé.
Med flickfalsett och så krystade stockholmsfina r att de uttalas j berättar hon hur hon andats in fashion sedan hon var liten.
Är det som att boffa tändargas? Gör det dig dum? Låter det dig fly verkligheten en sekund? Fungerar det som en ogenomtränglig sköld när fattiga barn går till attack?
Så kära Nathalie, berätta för oss som bara smakat modebordets smulor hur det är att ha mode som en kulturform och inte som en lyx.
Till Resumé, mediebranschens egen gycklarföreställning, säger Nathalie att hon inte bryr sig om den folkstorm hon orsakat.
”…folk som inte känner en – deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade – på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.”
Hör ni det politruker?
Låt endast de som kan visa upp en Balenciaga få rösta i nästa val. Då slipper vi tänka på de gamla och de sjuka, de arbetslösa och de som tjänar mindre än en halv miljon om året.
Nathalie är bortom all hjälp. Ensam sitter hon på sitt glasberg och kastar pärlor, äkta naturligtvis, odlade saknar den rätta lystern, på världen utanför.
Men Chloé har en chans. En chans att en dag upptäcka att det finns en värld utanför Milano, Paris och Birger Jarlsgatan. En chans att upptäcka att skönhet inte döljer sig i garvat läder och chiffonger och att Chanel inte kommer till ens räddning när en näspudrad greve bestämmer sig för att ”lära känna henne lite närmare”. En chans att få uppleva livet.
Och den dagen då Chloé flämtande viskar ”Mig får du älska på ett hedniskt vis!” till en arbetslös och outbildad Ahmed från Norra B, ja då har Nattfjäril vunnit.
Igen.

Stureplanshoror

maj 28, 2010

Det regnar.
Stureplan ligger nästan öde när jag går till jobbet.
Enstaka affärsmän skyndar förbi i kostymer som inte tål väta.
En och annan husfru har tagit sig ut för att bränna någon annans pengar.
Men för en gångs skull är Stureplan mitt.
I vanliga fall är här fullt av horor.
Sommaren förvandlar uteserveringar till fritidsgårdar för de som är, de som vill vara, de som varit.
En hemvist för alla som söker den flyktiga vällust som bara kan ges av pengar, makt och utspätt kokain.
Utseende är allt när ingen kan höra dig tala.
I åtsmitande kläder visar de upp sina kroppar, den enda handelsvara som står till buds.
Fasta Östermalmsrövar skulpterade under många, långa timmar på stairmasters.
Pilatesplatta magar.
Djupa urringningar avslöjar lena, bruna bröst som fått lite artificiell hjälp när naturen inte riktigt räckt till.
Restylanebyggda läppar ständigt täckta av glänsande lypsyl.
Manikyrerade naglar med nagelbanden varsamt petade tillbaka.
Håret ett resultat av den gemensamma ansträngningen hos homosexuella hårkreatörer och skönhetsindustrins finaste kemister.
På dansgolvet gör de allt för att synas, väcka den uppmärksamhet deras kärlekslösa föräldrar aldrig gav dem, fylla insidans tomhet som inte ens Louis Vuitton, Marc Jacobs och Tom Ford rår på.
Horor.
Men idag är Stureplan mitt.

Nästa gång tar vi upp tjejerna runt Stureplan.