En horas tacktal

juni 22, 2010

Jag skulle vilja tacka alla mina trogna besökare som fortsätter att titta in i väntan på att jag ska återvända till bloggscenen.
Jag vill också tacka mina tillfälliga besökare, som till exempel dagens besökare som hittat hit genom att googla:
”nattfjäril aka hora”
”linda bengtzing är en +hora”
”för alla oss som alltid tittar lite ängs”

Jag vill också tacka gårdagens besökare som letade sig in genom dessa googlingar:
”hårt tonårsknull”
”nattfjärilar med ögon”
”vackraste hora”

Poesi för en nattfjärils ögon.
Det är ni som gör det mödan värt.

Annonser

Happy ending

juni 16, 2010

”Döden är varm, inte kall”
Tanken slår mig så fort jag slitit av mig den smutsiga t-shirten som tjänstgör som stranduniform och blottat min blekfeta kropp för den som vill se.
Det är 30 grader och vinden vägrar ge mig den respit jag så gärna vill ha.
Och så desperat behöver.
En dryg timme ligger jag där.
Svett blandas med solkrämen jag smort på.
En cocktail av dofter då sandstekt hud möter saltsänkt hav.
Små rännilar av sand letar sig ner på min handduk, söker sig fram till min mage, min rygg, mina armar, mina ben.
Jag suckar och vänder mig om.
Fortsätter kampen mot vädret.
Det här slaget är förlorat, det känner jag i huden.
Men kanske, kanske kan jag vinna kriget.
Bara jag inte ger upp.
Då kommer hon.
Solen bländar mig, men jag kan höra hennes släpiga steg närma sig den lilla del av stranden jag inmutat, förklarat min egen.
Flipflopsen sliter upp sanden, skickar den i kaskader både framåt och bakåt.
Jag sätter på mig solglasögonen.
Hennes slitna jeans sitter tajt på de smala benen.
Hello Kitty-tröjan smiter åt kring naturligt fasta bröst som gungar för varje steg.
Den gula huden har sedan länge antagit en nyans av valnöt.
Slitsarna till ögon, det korpsvarta håret, tydliga tecken på att hon inte hör hemma här.
”Öknens skepp är inte kamelen, det är hon”, tänker jag medan jag samlar saliv för att väcka min torra hals till liv.
Så kikar hon fram under kepsen, ler ett falskt leende.
Håller fram en papperslapp med priser.
– Hello, you wan’ massage?
Jag tittar på henne.
– Jag ligger här i en blandning av min egen svett och sololja. Sanden täcker min kropp, river i mitt rödbrända skinn, och du frågar om jag vill att du ska gnugga mig sanslös i 30 graders värme? Vafan tror du själv, din dumma hora?
Hon tittar på mig. Förstår inte ett ord.
Väntar.
Jag viftar bort henne.
Det spelar ingen roll vad jag säger.
Imorgon kommer hon att komma fram igen.
Hålla fram lappen med priser.
Ställa samma fråga.
– Hello, you wan’ massage?
Och jag kommer att sucka.
Svara.
Vifta bort henne.
Igen.

En natt utan fjäril

juni 9, 2010

Jag ser redan besvikelsen i era ögon.
Dök Nattfjäril upp bara för att försvinna?
Var han bara en dröm, en idé om en fritt samhälle där civilisationens fernissa sedan länge flagnat?
Nej.
Jag är här.
Men de kommande veckorna kommer mitt bloggande att vara sporadiskt.
Jag ber er ha tålamod. Att ändå titta in här ändå med jämna mellanrum. Säga hej.
Visa att ni saknar mig.
Snart är jag tillbaka. Det har ni mitt ord på.
Men till dess bjuder jag er  farväl.

Den nya pesten

juni 4, 2010

En farsot har drabbat Sverige.
Värre än fågelinfluensen.
Värre än svininfluensan.
Värre än Anna Anka.
De flockas i gathörn, gallerior, stationsbyggnader.
Smittspridare och farsot i ett.
Unga, lismande, med orubbligt självförtroende.
Med falska leenden attackerar de alla som går förbi.
Pensionärer med månader kvar att leva luras på den senaste smartphonen med obegränsad surf för en halv pension i månaden.
Kvinnor låter sig lockas av de vackra männens smicker.
Unga grabbar förförs av vackra, lika unga tjejer.
”Kanske får jag ligga om jag köper en Iphone. Jomenvisst, verkar hon inte lite imponerad?”
Fet chans, dumjävel.
Giriga råttor och korrupta gamar.
Idag är det en lång, kraftig invandrarkille som leder kohorten av nasare.
Hans bakåtslickade hår glänser i det kalla lysrörsskenet.
Den svarta pikétröjan smiter åt om välbyggda armar.
Han är ung, stark, en alfahanne i vardande.
Nu ska här tjänas pengar. På laglig väg. Inte som de andra förortsblattarna. Nej, smartare än alla andra. En surfare på kapitalets våg.
Han tar sats för att genskjuta mig innan jag når de räddande skjutdörrarna till tunnelbanan som markerar området som off limits.
– Hallåvadringerdumedförtelefonbolagidag? hasplar han ur sig mellan två steg.
– Det ska väl du skita i, din jävla säljhora, replikerar jag.
Hans leende dör bort. Blicken blir svart. Det rycker lite i kinden.
Innan han hinner säga något är jag borta.
Jag känner blickarna bränna i ryggen.
Skrattet bubblar inom mig.
Idag är en bra dag.

Vagabonden

mars 6, 2009

Jag sitter på bussen när han kliver på. 
Han tittar uppfordrande på tanten som sitter på handikapplatsen. På den halvsöta tjejen som lyssnar på musik medan hon frenetisk mobilchattar med en kompis. På den överviktiga turkgubben vars tunga andetag sakta fyller bussen med en doft av ingefära, vitlök och spiskummin.
På mig.
Han tittar på oss alla. Ett laseröga ingen kan undfly.
Ena handen flyger upp och gnider den orakade kinden. Den andra drar i blixtlåset till den grågröna parkasen. Men vi vet alla att det bara är ett spel för galleriet. Utstuderat yviga rörelser som syftar till att låsa våra blickar till hans gestalt.
Vad han vill att vi ska se är den färgglada mössan han bär.
Ett potpurri av rosa, gröna, blå, röda och gula streck. En kon av färger vars tentakler smeker kinden. En explosion av alpaca, tyglad av starka kvinnohänder och vävd med hantverksskickligheten hos quechuas främsta schamaner. 
Ett bevis på att mannen som bär den betvingat världen.  
Sett syner vi andra bara kan drömma om.
Mött fattigdom, sjukdom, träldom och segrat över dem alla.
Han vrider huvudet från sida till sida när han går genom bussen. En härförare på segergata. Jesus på Via Dolorosa.
En hora i all sin prakt.
Den halvsöta tjejen tittar upp, spottar på golvet och fortsätter diskutera om hon ska låta sin tre år äldre pojkvän få ta henne i tvåan till helgen.
Turkgubben flämtar, harklar sig, och flämtar igen.
Jag viker bort huvudet, följer mannen genom fragmentariska reflektioner i fönstret när han besviket sätter sig på det första lediga dubbelsätet.
Han suckar. Tar av sig mössan. Sätter på sig ett par Koss-lurar och tittar ut.
Och jag tänker:  
Sådant är livet din jävla hora. 
Sådant är livet.

Fjorton månader. 

Det är så länge jag varit borta från era liv. Fjorton månader.

Har jag sagt hora under den här tiden? Garanterat. Till killen som trängde sig i krogkön. Till tjejen som tiggde drinkar på Stureplan. Till ungen som klev på min fot på bussen i morse. Men ni har inte fått höra det.

Allt det ändras nu.

Nattfjäril är tillbaka.

Stockholms smutsgula fasader badas i det färggranna skenet från tusentals blixtar.
Knapphändigt isolerade fönsterrutor skallrar när kraftiga knallar sliter vinterns tystnad i stycken.
Det klingar i glasen när horor i glittrande klänningar höjer sina kristallglas mot svettiga unga män i kostym.
Ikväll ska det liggas.
– Man kan ju för fan inte gå oknullad på nyårsafton, säger en champagneberusad, rödbrusig herre vid Sturecompagniets VIP-bord till en kamrat som sitter med huvudet mellan knäna, yr av drinkar, parfym, stämning och kåthet.
– Äh vafan, man måste ju kyssa någon på nyårsafton, säger en mullig receptionist från Tullinge, berusad av mousserande vin och sitt myskdoftande fyllehångels Axe Africa, till kompisen som precis har spytt ner räcket på balkongen i en tvåa i Farsta.
I morgon kommer Ronnie att skildra Falköpings skönhet just på denna afton, när det gamla möter det nya, när småstaden för en gångs skull får känna sig som en storstad.
Det är 2008.
Ett nytt år.
Ett gott år, säger alla.
Dra åt helvete, säger jag.
2008 blir precis lika jävligt som 2007.
Och i mörkret väntar jag på era misstag.
Era fadäser.
Era storslagna drömmar och orealistiska förväntningar.
Allt synas, analyseras, värderas och bedöms.
Nattfjäril önskar alla horor ett gott nytt år.