En horas tacktal

juni 22, 2010

Jag skulle vilja tacka alla mina trogna besökare som fortsätter att titta in i väntan på att jag ska återvända till bloggscenen.
Jag vill också tacka mina tillfälliga besökare, som till exempel dagens besökare som hittat hit genom att googla:
”nattfjäril aka hora”
”linda bengtzing är en +hora”
”för alla oss som alltid tittar lite ängs”

Jag vill också tacka gårdagens besökare som letade sig in genom dessa googlingar:
”hårt tonårsknull”
”nattfjärilar med ögon”
”vackraste hora”

Poesi för en nattfjärils ögon.
Det är ni som gör det mödan värt.

Annonser

Happy ending

juni 16, 2010

”Döden är varm, inte kall”
Tanken slår mig så fort jag slitit av mig den smutsiga t-shirten som tjänstgör som stranduniform och blottat min blekfeta kropp för den som vill se.
Det är 30 grader och vinden vägrar ge mig den respit jag så gärna vill ha.
Och så desperat behöver.
En dryg timme ligger jag där.
Svett blandas med solkrämen jag smort på.
En cocktail av dofter då sandstekt hud möter saltsänkt hav.
Små rännilar av sand letar sig ner på min handduk, söker sig fram till min mage, min rygg, mina armar, mina ben.
Jag suckar och vänder mig om.
Fortsätter kampen mot vädret.
Det här slaget är förlorat, det känner jag i huden.
Men kanske, kanske kan jag vinna kriget.
Bara jag inte ger upp.
Då kommer hon.
Solen bländar mig, men jag kan höra hennes släpiga steg närma sig den lilla del av stranden jag inmutat, förklarat min egen.
Flipflopsen sliter upp sanden, skickar den i kaskader både framåt och bakåt.
Jag sätter på mig solglasögonen.
Hennes slitna jeans sitter tajt på de smala benen.
Hello Kitty-tröjan smiter åt kring naturligt fasta bröst som gungar för varje steg.
Den gula huden har sedan länge antagit en nyans av valnöt.
Slitsarna till ögon, det korpsvarta håret, tydliga tecken på att hon inte hör hemma här.
”Öknens skepp är inte kamelen, det är hon”, tänker jag medan jag samlar saliv för att väcka min torra hals till liv.
Så kikar hon fram under kepsen, ler ett falskt leende.
Håller fram en papperslapp med priser.
– Hello, you wan’ massage?
Jag tittar på henne.
– Jag ligger här i en blandning av min egen svett och sololja. Sanden täcker min kropp, river i mitt rödbrända skinn, och du frågar om jag vill att du ska gnugga mig sanslös i 30 graders värme? Vafan tror du själv, din dumma hora?
Hon tittar på mig. Förstår inte ett ord.
Väntar.
Jag viftar bort henne.
Det spelar ingen roll vad jag säger.
Imorgon kommer hon att komma fram igen.
Hålla fram lappen med priser.
Ställa samma fråga.
– Hello, you wan’ massage?
Och jag kommer att sucka.
Svara.
Vifta bort henne.
Igen.

En natt utan fjäril

juni 9, 2010

Jag ser redan besvikelsen i era ögon.
Dök Nattfjäril upp bara för att försvinna?
Var han bara en dröm, en idé om en fritt samhälle där civilisationens fernissa sedan länge flagnat?
Nej.
Jag är här.
Men de kommande veckorna kommer mitt bloggande att vara sporadiskt.
Jag ber er ha tålamod. Att ändå titta in här ändå med jämna mellanrum. Säga hej.
Visa att ni saknar mig.
Snart är jag tillbaka. Det har ni mitt ord på.
Men till dess bjuder jag er  farväl.

Förtydligande

juni 8, 2010

Tidigare inlägg möttes av en fullständigt läsarstorm och några horor var extra vänliga och poängterade att jag var dum i huvudet som inte visste vem chefredaktören för Bang, ett fanzine för arga tjocka, arga tjejer, var.
Det är fel.
Jag visste visst vem hon var.
Jag kan ju för fan googla.

Söndag kväll

juni 7, 2010

Det är en vacker kväll.
En sådan där som man inte vill kasta bort.
En kväll man vill minnas om fyrtio år. Doften av syréner, det varma sommarregnet som faller från knappt synliga moln på den blå himlen.
Vackra kvinnor i vackra kläder.
Ett hungrigt hångel i Kungsträdgården på vägen hem.
Kläder på mitt hallgolv.
En ängel mellan mina lakan.
Jag bestämmer mig för att gå ner till city.
Prata.
Flirta.
Andas.
Kön till Utecompagniet är lång.
Full av förväntansfulla horor.
Tajta toppar spänner åt över artificiellt augmenterade bröst.
Korta kjolar ur vilka långa, brunbrända ben skjuter ut som rötter från himlen.
Glittrande ögon ur vilka nattens hemligheter kan läsas av den insatte.
Alla ser på mig när jag går förbi kön. Jag tittar tillbaka.
Det är balsam för min ensamma själ, en brunn i den känslomässiga öken som präglar mitt liv.
En kvinna i svart klänning med halterneck och kroppen att bära upp den kollar på mig och tittar snabbt bort. Lite för snabbt.
Jag ler mot henne när hon återigen vänder sig mot mig.
Hon ler tillbaka.
– Vi ses där inne, säger jag lågt, men bestämt innan jag fortsätter att gå mot ingången.
Vakten, en man av sedvanlig dörrvaktsstorlek och pondus, kliver fram för att stoppa mig.
Men ikväll går han bet.
Som medlem i patriarkatet kan jag göra vad jag vill.
Gå förbi köer när jag vill.
Tjäna hur mycket pengar jag vill.
Lägra en oskuldsfull blondin från Smedjebacken med modelldrömmar om  jag vill.
Ty riket är mitt.
Och makten.
Och härligheten.
I evighet.
Amen.

Den nya pesten

juni 4, 2010

En farsot har drabbat Sverige.
Värre än fågelinfluensen.
Värre än svininfluensan.
Värre än Anna Anka.
De flockas i gathörn, gallerior, stationsbyggnader.
Smittspridare och farsot i ett.
Unga, lismande, med orubbligt självförtroende.
Med falska leenden attackerar de alla som går förbi.
Pensionärer med månader kvar att leva luras på den senaste smartphonen med obegränsad surf för en halv pension i månaden.
Kvinnor låter sig lockas av de vackra männens smicker.
Unga grabbar förförs av vackra, lika unga tjejer.
”Kanske får jag ligga om jag köper en Iphone. Jomenvisst, verkar hon inte lite imponerad?”
Fet chans, dumjävel.
Giriga råttor och korrupta gamar.
Idag är det en lång, kraftig invandrarkille som leder kohorten av nasare.
Hans bakåtslickade hår glänser i det kalla lysrörsskenet.
Den svarta pikétröjan smiter åt om välbyggda armar.
Han är ung, stark, en alfahanne i vardande.
Nu ska här tjänas pengar. På laglig väg. Inte som de andra förortsblattarna. Nej, smartare än alla andra. En surfare på kapitalets våg.
Han tar sats för att genskjuta mig innan jag når de räddande skjutdörrarna till tunnelbanan som markerar området som off limits.
– Hallåvadringerdumedförtelefonbolagidag? hasplar han ur sig mellan två steg.
– Det ska väl du skita i, din jävla säljhora, replikerar jag.
Hans leende dör bort. Blicken blir svart. Det rycker lite i kinden.
Innan han hinner säga något är jag borta.
Jag känner blickarna bränna i ryggen.
Skrattet bubblar inom mig.
Idag är en bra dag.

Chefshoran

juni 3, 2010

Han tittar på mig.
Blicken sveper över mitt ansikte.
Stannar till en sekund i pannan där jag har ett rivsår efter ett slagsmål med vildkatt till hora igår.
Går vidare.
Över skäggstubben på kinderna.
Ner till till t-shirten med trycket ”Born to fuck you in the ass”.
Sedan upp igen.
Möter min blick.
– Jag förstår att du är besviken. Att du känner att du inte fått ut det du velat ha. Det gör jag verkligen.
Han säger det utan att någonsin darra på rösten.
Fast.
Varm.
Trygg.
Jag harklar mig. Sväljer lite torrt slem som fastnat långt bak i halsen.
– Alltså, jag är bortom besviken. Nu vill jag bara att allt ska bli bra, att jag ska få det jag blivit lovad.
Han tittar på mig en lång stund.
Kollar ner i sina papper.
– Ja, så här ska det inte vara. Ingen semester på två år. Närmare 1 500 övertidstimmar. Det är naturligtvis inte bra.
”Inte bra.”
Orden ekar i mitt inre.
”Inte bra.”
Jag har gett allt för företaget. Med hög feber, hosta och glansiga ögon har jag tillbringat dygnslånga pass framför datorn.
Helger, högtider, till och med semester.
Jobbet har varit allt.
Intressen har väckts till liv, flammat upp och sedan falnat och dött när jobbet tagit över. En blöt filt på en sprakande eld.
Vänner har offrats längs karriärens Via Dolorosa.
Kärleken har lidit.
– Men om du bara kunde glömma allt som varit. Börja om från början. Utan allt bagage. Se på det med framtidsoptimism. Vad säger du om det?
Han fortsätter. Lika varm på rösten. Lika trygg.
”Ja, men då så. Då gör vi så. Då börjar vi om från början. Glömmer att jag varit underbetald och utarbetad. Ger mig en hög jävla lön, tio veckors semester och anställer arbetsvilligt folk istället för de förbannade gamar jag jobbar med idag. Vad säger du om det? Det andas väl framtidsoptimism, din förbannade hora. Eller vad menar du med dina jävla plattityder?”
Jag säger ingenting.
Nickar.
Vi skakar hand på det.
Han pratar avslappnat om hur skönt det var att vi hade det här samtalet. Att det är viktigt att rensa luften ibland. Att man ibland måste släppa och gå vidare.
Jag nickar. Säger ingenting.
På vägen ut knyter jag näven i fickan.
Nästa gång, då jävlar får jag som jag vill.