Det finns många horor på nätet.
De allra flesta skiter jag i, men en kategori biter sig kvar, rubbar mina cirklar.
Ni.
Mina läsare.
Skriver jag inte en dag är ni borta nästa.
Jag tvingas hela tiden leta efter er, fånga in er i kommentarsfälten hos andra, mer lättillgängliga horor.
Ni är falska, illojala, lättköpta, lättledda.
Ni kräver allt och först när jag ligger skakande på det iskalla klinkersgolvet, fullständigt tömd på kraft, lutar ni er tillbaka, klappar er på magen och rapar belåtet.
Och utan er finns jag inte.
Den flyktiga tillvaron i era medvetanden är det närmaste jag kommer ett liv.
En bortglömd gud.
Med tillbedjare som tar istället för ger.
Någon blind förtröstan finns inte hos er.
Så jag kämpar mig upp på alla fyra. Hulkar. Gråter. Svär.
På svaga ben tar jag mig till datorn.
Loggar in.
Rådbråkar hjärnan till dess att blixtarna i huvudet blir till flammande ljus.
I vånda och ångest och ångest föder jag fram nya meningar innan jag utmattad faller ihop igen.
En ändlös cykel.
Fan ta er, era horor.

Annonser

15 år gammal.
På gränsen till att vara kvinna.
Men fortfarande barn.
Hela livet har hon suktat efter det.
Födelsedagsfesten som markerar ingången i vuxenlivet.
16-årsfesten.
Allt ska vara rätt, ingenting får fattas.
Artisten, den moderna hovnarren, helst en i Sverige tämligen okänd stjärna på uppåtgående, stor nog i de smaklösa nyrikas värld och liten nog att köpas för pengar.
Lokalen. Vräkigt, dyrt, lyxigt, exklusivt. Inga utgifter för stora för mammas lilla pärla, pappas lilla ögonsten.
Vill den lilla horan ha en guldpläterad vagn dragen av aderton nubiska dvärgar ska hon få det.
Måste inbjudningarna levereras av servila filippiner iklädda gröna silkeskläder vävda av finaste spindelväv, så må det ske.
Världens alla Nathalie Schutermans gör sig redo för den urgamla ceremonin.
The old queen is dead, long live the queen.
Den lilla horan lanerar, bjuder in, hånskrattar, mobbar.
Ett hov ska skapas, ve den tjocke, den lytte, den fule, och den snygge.
Ingen får överglänsa dagens prinsessa.
Viktigast av allt är uppträdandet.
Talanglöshet så stor att den inte kan köpas för pengar ska exponeras.
Falsksång, spastisk dans, tal.
Den lilla horan utan kläder.
Tårarna.
Hur fan kan hennes mor vara så elak, hon vill ju inte ha tvåmiljonersbilen idag, utan på festen så alla kan se och förstå hur lycklig hon är.
Drama.
Festen.
En Hitler i en 15-årings kropp planerar, organiserar, styr och ställer.
De två killarna i hörnet med falska Rolex och skjortor från Wal-Mart? Släng ut dem. I rännstenen där de hör hemma.
Lycka är att stå i rampljusets kalla ljus, bländad av kamerablixtar och ego, blind för gamarna som cirklar där.
Den här kvällen är bara hennes.
Israels attack på svenska matkonvojer.
Självmordsattacker i Afghanistan.
Oljekatastrof i USA.
Inget av det spelar någon roll. Idag är hennes dag.
Och idag är bara hon som spelar roll.
Imorgon väntar ett nytt liv.
Ett nytt liv där hon precis knullat på film med den latinamerikanska servitören.

Jag viker av vid spannmålshyllan och där står hon.
En jätte.
Inte i längd, där är hon snäppet under snittet.
Utan en jätte mätt i kubik.
Den voluminösa röven är inslagen i rosa velour.
Jag ser tydligt hur trosornas kanter skär över skinkorna som en dubbel ekvator över tvillingplaneter, för evigt låsta i varandras omloppsbana.
Den brottarbreda ryggen är inklämd i en t-shirt så tajt att den lika gärna skulle kunna vara påmålad.
Varje steg hon tar sänder vågor av dallrande fett längs kroppen.
De gigantiska brösten, vart och ett stort nog att föda ett sudanesiskt flyktingläger, har hon av bekvämlighetsskäl lagt upp i kundvagnens gallerstol avsedd för barn.
Med krökt rygg skjuter hon vagnen framför sig.
En rollator för monster.
För varje steg den naturvidrig styggelsen av kött och metall tar flåsar hon. Ibland stannar hon till, tar en paus, river ner några chokladkakor, en Frödinge ostkaka, några kilo chilinötter.
Jag vill skrika åt henne.
”Banta ditt förbannade horfetto. Banta eller dö.”
Det gör jag inte. Hon är inte ensam.
Butiken är full av dem.
Tjockisar som givit upp och därför blivit ännu tjockare i väntan på ett mirakelmedel, ett litet piller, en lösning på just deras hormonella gåta  som ligger bakom övervikten, för det är naturligtvis varken kost eller brist på motion som bär ansvar för misslyckandet.
Det är samhället som inte lärde henne äta ordentligt.
Samhället som drog ner på skolgymnastiken hon ändå skolkade ifrån genom att skylla på sin ymniga menstruation inför generade idrottslärare.
Det är livsmedelsindustrins fel som lägger en extra mazarin i förpackningen, vars mikropizzor innehåller för många kalorier i förhållande till mättnaden, som skriker ”Ta tre, betala för två”, ett erbjudande en fattig förtidspensionär inte har råd att tacka nej till.
Jag betalar och går.
Vänder mig om.
Hon står vid hissen och väntar.
Pattarna vilar fortfarande i kundvagnen.
I handen har hon ett wienerbröd. Man får gårdagens fikabröd till extrapris. Sex stycken för tio kronor.
Jag går ner för trappan och går hem.
Tar för mig av den nybakade äppelpajen som väntat på mig.
Dränker den i marsánsås.
Och tänker att jag aldrig ska bli som hon.

Vagabonden

mars 6, 2009

Jag sitter på bussen när han kliver på. 
Han tittar uppfordrande på tanten som sitter på handikapplatsen. På den halvsöta tjejen som lyssnar på musik medan hon frenetisk mobilchattar med en kompis. På den överviktiga turkgubben vars tunga andetag sakta fyller bussen med en doft av ingefära, vitlök och spiskummin.
På mig.
Han tittar på oss alla. Ett laseröga ingen kan undfly.
Ena handen flyger upp och gnider den orakade kinden. Den andra drar i blixtlåset till den grågröna parkasen. Men vi vet alla att det bara är ett spel för galleriet. Utstuderat yviga rörelser som syftar till att låsa våra blickar till hans gestalt.
Vad han vill att vi ska se är den färgglada mössan han bär.
Ett potpurri av rosa, gröna, blå, röda och gula streck. En kon av färger vars tentakler smeker kinden. En explosion av alpaca, tyglad av starka kvinnohänder och vävd med hantverksskickligheten hos quechuas främsta schamaner. 
Ett bevis på att mannen som bär den betvingat världen.  
Sett syner vi andra bara kan drömma om.
Mött fattigdom, sjukdom, träldom och segrat över dem alla.
Han vrider huvudet från sida till sida när han går genom bussen. En härförare på segergata. Jesus på Via Dolorosa.
En hora i all sin prakt.
Den halvsöta tjejen tittar upp, spottar på golvet och fortsätter diskutera om hon ska låta sin tre år äldre pojkvän få ta henne i tvåan till helgen.
Turkgubben flämtar, harklar sig, och flämtar igen.
Jag viker bort huvudet, följer mannen genom fragmentariska reflektioner i fönstret när han besviket sätter sig på det första lediga dubbelsätet.
Han suckar. Tar av sig mössan. Sätter på sig ett par Koss-lurar och tittar ut.
Och jag tänker:  
Sådant är livet din jävla hora. 
Sådant är livet.

Fjorton månader. 

Det är så länge jag varit borta från era liv. Fjorton månader.

Har jag sagt hora under den här tiden? Garanterat. Till killen som trängde sig i krogkön. Till tjejen som tiggde drinkar på Stureplan. Till ungen som klev på min fot på bussen i morse. Men ni har inte fått höra det.

Allt det ändras nu.

Nattfjäril är tillbaka.

Stockholms smutsgula fasader badas i det färggranna skenet från tusentals blixtar.
Knapphändigt isolerade fönsterrutor skallrar när kraftiga knallar sliter vinterns tystnad i stycken.
Det klingar i glasen när horor i glittrande klänningar höjer sina kristallglas mot svettiga unga män i kostym.
Ikväll ska det liggas.
– Man kan ju för fan inte gå oknullad på nyårsafton, säger en champagneberusad, rödbrusig herre vid Sturecompagniets VIP-bord till en kamrat som sitter med huvudet mellan knäna, yr av drinkar, parfym, stämning och kåthet.
– Äh vafan, man måste ju kyssa någon på nyårsafton, säger en mullig receptionist från Tullinge, berusad av mousserande vin och sitt myskdoftande fyllehångels Axe Africa, till kompisen som precis har spytt ner räcket på balkongen i en tvåa i Farsta.
I morgon kommer Ronnie att skildra Falköpings skönhet just på denna afton, när det gamla möter det nya, när småstaden för en gångs skull får känna sig som en storstad.
Det är 2008.
Ett nytt år.
Ett gott år, säger alla.
Dra åt helvete, säger jag.
2008 blir precis lika jävligt som 2007.
Och i mörkret väntar jag på era misstag.
Era fadäser.
Era storslagna drömmar och orealistiska förväntningar.
Allt synas, analyseras, värderas och bedöms.
Nattfjäril önskar alla horor ett gott nytt år.

Mörkret ger och tar

november 30, 2007

Omkring mig böjer folk sina nackar, ett penibelt försök att undkomma det fallande regn som luckrar upp stadens hårda konturer.
Men jag vägrar böja mig för vädrets makter.
I stället skrattar jag.
En dåres skratt eller den typ av skratt som endast en fullkomligt lycklig man kan prestera.
Neonljusens varma sken tar fram stadens mer melankoliska skönhet. En kakafoni av ljus som samtidigt stänger ute det mesta av mobilpratande kärringar, bruten svenska, fjortiskonversationer och drygt affärssnack.
Jag njuter av att regndropparnas mjuka smekningar över min slitna skinnjacka. Njuter av att känna den svala vätan fukta stressheta kinder. Njuter av att älska det alla andra hatar.
Nära hemmet möter jag honom. En gammal bekant vars namn lurar vagt i minnets dimhöljda vrår.
Han är välklädd och de nyrakade kinderna blänker av årstidens påträngande fukt.
Han går hand i hand med en riktig skata.
Hennes kortklippta hår stretar åt alla håll, hennes nariga kinder avslöjar bristfälllig hudvård och hennes oformliga kropp fullkomligt skriker ”Lösgodis – 3,90 kronor hektot”.
Jag småler.
Han tittar generat ner i gatan tills vi precis ska mötas.
Då tittar han upp, rycker urskuldrande axlarna och besvarar mitt leende.
Jag skrattar hela vägen hem. Vem kan klandra honom?
Bättre en ful hora i sängen än tio vackra på gatan.