Söndag kväll

juni 7, 2010

Det är en vacker kväll.
En sådan där som man inte vill kasta bort.
En kväll man vill minnas om fyrtio år. Doften av syréner, det varma sommarregnet som faller från knappt synliga moln på den blå himlen.
Vackra kvinnor i vackra kläder.
Ett hungrigt hångel i Kungsträdgården på vägen hem.
Kläder på mitt hallgolv.
En ängel mellan mina lakan.
Jag bestämmer mig för att gå ner till city.
Prata.
Flirta.
Andas.
Kön till Utecompagniet är lång.
Full av förväntansfulla horor.
Tajta toppar spänner åt över artificiellt augmenterade bröst.
Korta kjolar ur vilka långa, brunbrända ben skjuter ut som rötter från himlen.
Glittrande ögon ur vilka nattens hemligheter kan läsas av den insatte.
Alla ser på mig när jag går förbi kön. Jag tittar tillbaka.
Det är balsam för min ensamma själ, en brunn i den känslomässiga öken som präglar mitt liv.
En kvinna i svart klänning med halterneck och kroppen att bära upp den kollar på mig och tittar snabbt bort. Lite för snabbt.
Jag ler mot henne när hon återigen vänder sig mot mig.
Hon ler tillbaka.
– Vi ses där inne, säger jag lågt, men bestämt innan jag fortsätter att gå mot ingången.
Vakten, en man av sedvanlig dörrvaktsstorlek och pondus, kliver fram för att stoppa mig.
Men ikväll går han bet.
Som medlem i patriarkatet kan jag göra vad jag vill.
Gå förbi köer när jag vill.
Tjäna hur mycket pengar jag vill.
Lägra en oskuldsfull blondin från Smedjebacken med modelldrömmar om  jag vill.
Ty riket är mitt.
Och makten.
Och härligheten.
I evighet.
Amen.

Stureplanshoror

maj 28, 2010

Det regnar.
Stureplan ligger nästan öde när jag går till jobbet.
Enstaka affärsmän skyndar förbi i kostymer som inte tål väta.
En och annan husfru har tagit sig ut för att bränna någon annans pengar.
Men för en gångs skull är Stureplan mitt.
I vanliga fall är här fullt av horor.
Sommaren förvandlar uteserveringar till fritidsgårdar för de som är, de som vill vara, de som varit.
En hemvist för alla som söker den flyktiga vällust som bara kan ges av pengar, makt och utspätt kokain.
Utseende är allt när ingen kan höra dig tala.
I åtsmitande kläder visar de upp sina kroppar, den enda handelsvara som står till buds.
Fasta Östermalmsrövar skulpterade under många, långa timmar på stairmasters.
Pilatesplatta magar.
Djupa urringningar avslöjar lena, bruna bröst som fått lite artificiell hjälp när naturen inte riktigt räckt till.
Restylanebyggda läppar ständigt täckta av glänsande lypsyl.
Manikyrerade naglar med nagelbanden varsamt petade tillbaka.
Håret ett resultat av den gemensamma ansträngningen hos homosexuella hårkreatörer och skönhetsindustrins finaste kemister.
På dansgolvet gör de allt för att synas, väcka den uppmärksamhet deras kärlekslösa föräldrar aldrig gav dem, fylla insidans tomhet som inte ens Louis Vuitton, Marc Jacobs och Tom Ford rår på.
Horor.
Men idag är Stureplan mitt.

Nästa gång tar vi upp tjejerna runt Stureplan.