Nathalie Schuterman

En del saker går helt enkelt inte att tiga om.
Som Nathalie Schuterman och hennes dotter Chloé.
Ni som följt mig vet att jag inte är särskilt fin i kanten. I försöken att rotfylla samhällets inflammerade visdomstand drar jag mig till exempel inte för att kalla de ansvariga för horor. Fattig eller rik, barn eller vuxen. Horor kommer i många former.
Men min kritik har till största delen varit generell förutom de fall då det i sanningens namn krävts ett människooffer på kritikens altare.
Idag är du som får din dom, Nathalie Schuterman.
Ni kanske inte vet vem Nathalie är. Oroa er inte. Det visste inte jag heller.
Inte förrän jag såg det här.
Nathalie äger en butik, ett yrke hon delar med otaliga svenskar, kurder, jugoslaver och finnar.
Men Nathalie säljer inte torrt godis för tre och nittio hektot, snus i stockar för tvåhundra kronor, Harry Boy till svetsare från Göteborg och folköl till fjuniga fjortonåringar.
I hennes butik finns inga banana skids för en krona stycket.
Inga segtuggade Jenka vars smak bleknar och dör efter några sekunder.
Inga lakritspipor med rosa strössel.
Ingen äppelsmakande tobak till tunisiska vattenpipor i rostig plåt och glasimitation av hårdplast.
I hennes butik finns väskor som bär förnamn.
Blusar som bär efternamn.
Accessoarer som bär både för- och efternamn.
Låg- och medelinkomsttagare göra sig icke besvär.
Hos Nathalie är ni alla Julia Roberts på Rodeo Drive.
Nasalpratande nazister utvisar alla horor som inte bär det gyllene signum som kallas Amex Black.
Inget nytt under solen. Det som skiljer Nathalie från andra är att hon är mamma till ett monster.
Elvaåriga Chloé.
Låt oss först klargöra en sak: Jag lastar inte på något sätt Chloé, lika lite som jag lastar Frankensteins monster för sin existens.
Jag lastar dig Nathalie.
”Det är klart att hon ska ha det bästa” skrattar Nathalie när Carolina Gynning frågar om det är svårt att skämma bort sitt barn.
Men Nathalie, att köpa en Barbiedocka som inte får tas ur kartongen är väl för fan inte det bästa.
Att köpa väskor för tio tusen till en tioåring är inte att vara en bra mamma. Det är att vara helt jävla dum i huvudet.
Och förloraren är Chloé.
Med flickfalsett och så krystade stockholmsfina r att de uttalas j berättar hon hur hon andats in fashion sedan hon var liten.
Är det som att boffa tändargas? Gör det dig dum? Låter det dig fly verkligheten en sekund? Fungerar det som en ogenomtränglig sköld när fattiga barn går till attack?
Så kära Nathalie, berätta för oss som bara smakat modebordets smulor hur det är att ha mode som en kulturform och inte som en lyx.
Till Resumé, mediebranschens egen gycklarföreställning, säger Nathalie att hon inte bryr sig om den folkstorm hon orsakat.
”…folk som inte känner en – deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade – på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.”
Hör ni det politruker?
Låt endast de som kan visa upp en Balenciaga få rösta i nästa val. Då slipper vi tänka på de gamla och de sjuka, de arbetslösa och de som tjänar mindre än en halv miljon om året.
Nathalie är bortom all hjälp. Ensam sitter hon på sitt glasberg och kastar pärlor, äkta naturligtvis, odlade saknar den rätta lystern, på världen utanför.
Men Chloé har en chans. En chans att en dag upptäcka att det finns en värld utanför Milano, Paris och Birger Jarlsgatan. En chans att upptäcka att skönhet inte döljer sig i garvat läder och chiffonger och att Chanel inte kommer till ens räddning när en näspudrad greve bestämmer sig för att ”lära känna henne lite närmare”. En chans att få uppleva livet.
Och den dagen då Chloé flämtande viskar ”Mig får du älska på ett hedniskt vis!” till en arbetslös och outbildad Ahmed från Norra B, ja då har Nattfjäril vunnit.
Igen.