Dagens feminism

Få ämnen berör mig så lite som feminism.
Jag tycker att det finns viktigare saker att fokusera på.
Som om Scarlett Johansson någonsin tänker göra en full frontal i en film.
Om jag ska klippa den där turksnubben som alltid blänger så förbannat när jag fönstershoppar mobiltelefoner.
När de ska sänka priset på lösgodis till 3:90 igen.
Det betyder inte att jag inte är medveten om kampen. Tvärtom.
Alltså, jag tänker på feminism ganska ofta.
När jag ser ett par välformade bröst.
En fast liten röv.
Långt hår som dansar i sommarbrisen.
En platt solbränd mage.
Det sägs att män tänker på feminism flera gånger i minuten.
Ja, om man inte är bög då. Då kallas det sex istället.
Aftonbladet korar den nya tidens feminister. Tjejer som står upp för sina mänskliga rättigheter. Som tar över kampen som inleddes av kvinnor som Fredrika Bremer och Sophie Adlersparre.
Idag ser feministerna annorlunda ut.
Arga tjejer som bloggar.
Ritar lite.
Startar grupper på Facebook.
Ni vet, åtgärder som verkligen betyder något. Som när Anton Abele, en 17-årig Messias i ett mobboffers kropp, startade sin antivåldskampanj på Facebook och genom den stoppade allt oprovocerat gatuvåld bland medelålders offentliganställda som aldrig lyft näven, och för det fick priset som Årets Hora.
Ibland tar feministtjejerna ord som fitta, kuk och hora i sin mun. Kanske gör de det även bokstavligen, det vet jag ingenting om.
Men de svär mycket. Visar att de är som karlar.
Fast kvinnor.
En skillnad som ska utjämnas.
Fast finnas kvar.
Jag förstår inte riktigt hur de vill ha det.
Om alla klyftor, skillnader och missförhållanden skulle de ju inte vara arga tjejer som tar plats.
Då skulle de bara vara arga personer som tar plats och ingen gillar en surkart.
Det börjar faktiskt bli lite tröttsamt.
”Vi vill inte vara arga. Men det behövs”, säger de medan de går till banken och hämtar sina bloggpengar för att köpa en ny väska från Louis Vuitton.
I helvete heller säger jag.
Man kommer längre med ett leende.
Och ett par schysta bröst.
Och en tajt röv är aldrig fel heller.
” Jag vägrar att låta mig definieras eller begränsas av det faktum att jag saknar penis. Det är inte alltid lätt, jag måste anstränga mig för att inte ta hänsyn till alla de förväntningar och krav som ställs på mig som kvinna.”, säger Annika Marklund.
Jag tror inte att Kissie låter sig begränsas av det faktum att hon saknar penis heller.
Och hon är Sveriges största bloggerska.
Det är inte Annika.
Annikas samhälle verkar jobbigt att leva i.
Ett samhälle där man måste gå och tänka på krav och förväntningar hela tiden.
Så Annika, Lisa, Hanna, Gudrun och ni andra.
Nu släpper jag alla förväntningar jag inte vetat att jag haft på er. Löser er från kraven jag aldrig vetat att jag ställt.
Spring vilda under sommaren.
Känn gräset kittla under fötterna.
Låt doften av nyslaget hö fylla näsborrarna.
Bli fulla på rosévin och Dagens.
Dansa barfota på fjärran stränder.
Låt er förföras av män med bara förnamn och gyllene hud i månens sken.
Då ska ni se att det där gått över till hösten.
Känns det lite bättre nu?